Apotekstanten

Korridoren är en gotiskt lång och drömskt tyst tunnel, paradoxalt mer ödslig än vad den hade varit utan den lilla tanten som vilset placerat sig centrerat i gången.

Genom fönstret i andra änden av korridoren lyser kvällssolen och en kafkaesk överdimensionerat utdragen skugga avbildar den gamla tantens gestalt längs linoleumgolvet. Tanten står frusen fast med spända axlar, lätt böjda knän och halvsnygg hållning, med ryggen vänd mot mig och jag gissar att hon psykomotoriskt frusit fast med blicken på precis ingenting och har tankarna låsta, på precis ingenting.

Klockan har slagit åtta och det kvarstår inte mycket av kvällsarbetet tänker jag, medan jag fäster blicken på hennes stumma stillastående figur, från min ände av korridoren.

Just som tankarna börjar vandra i mitt huvud tar tanten ett halvt steg framåt och mitt centra som koordinerar uppmärksamhet vaknar och riktar fokus mot henne. Hon fryser åter för en sekund och tar sen ett steg till, och det är nu jag reser på mig och stegar min väg fram mot henne för att ta henne under armen och hjälpa henne initiera den promenad jag gissar att hon har psykomotoriska problem att påbörja.

- Nu tog någon mig under armen och för mig framåt.

Hennes ord är ett verbalt eko av mitt agerande. Hon ser på våra korsade armar och vänder blicken sakta uppåt mot mitt ansikte och fortsätter sedan:

- Men vad fint du går! Som en riktig kavaljer. Får jag umgås med dig som det är ordning på?
- Ja det får du! Och nu ska vi in till ditt rum.

Hennes ord marscherar fram som krispiga soldater på parad, helt ohämmat av hennes degenererade hjärna, vilket är desto mer fantastiskt mot bakgrunden av att hennes dopaminneuron i den kärna som inom neurologin benämns Substantia Nigra mest troligen har ersatts av en ödelagd och dysfunktionell kortikal terräng.

Vi kommer in på hennes rum och hon öppnar ögonen så stort en mycket liten tant förmår, öppnar munnen stort och cirkulerar med blicken över rummet:

- Oj, får jag bo såhär fint! Nästan kungligt! Det skulle kunna finnas en krona här!
- Jo, du bor fint!
- Jag bor egentligen tvärs över gatan, men när ni ordnat så tjusigt stannar jag gärna.
- Vad bra!

Jag placerar tanten på sängkanten medan jag plockar fram kompress, sax och zinkpasta ur hennes medicinskåp för att lägga om om ett sår på hennes ben.

- Jag behöver komma till apoteksförrådet och få mig en dos piller! Jag vet inte hur jag ska få ordning på cellerna i huvudet annars, de korvar ihop sig och fungerar inte som de ska.
- Jag har lite piller till dig, och de ska nog hjälpa.
- Hjälpa, hjälpa, stjälpa. Är det de rätta då?
- Haha, du rimmar! Javisst är det de rätta pillrena jag har.
- Vad bra.

Jag lägger om hennes ben under ett par minutrar och hon betraktar med brinnande intresse processen och låter i det närmaste besviken när hon förstår att jag är klar:

- Var det allt så?
- Ja-a! Jag går ut och sätter mig i TV-rummet, vill du följa med?
- Nä, jag stannar nog här en stund. Jag ska passa på att sätta mig på kissapparaten också. Men ha så trevligt och tack för allt!

Jag fäster blicken i hennes lite frånvarande ögon och låter en tystnad uppstå ett gäng sekundrar innan jag svarar:

- Okej, men då ses vi sen!
- Adjö!
- Adjö!