Om en tant och hennes frontallober

Hon ser sig omkring, vänder blicken först över höger axel och sen över vänster. Jag gissar att tystnaden och bristen på liv och rörelse runt omkring lurar hennes ganska oskarpa förnimmelseförmåga och inger falskt ett sken av att hon befinner sig utanför sfären av personalstabbens (mitt) vakande big brother-öga.

Tanten jag fäster blicken på börjar med viss möda luta sig framåt över bordet med sina spensliga armar och petar ner en servett i bordets enda blomkruka.

Hennes noggranna finmotoriska fingerspel när hon pular ned servetten tar mina tankar till en trollkonstnär som pular ner en servett i handflatan. Men hon är inte vare sig magiker eller trollgumma. Vad hon däremot är, är en gammal tant med tvivelaktiga uppsåt.

Och med tungan utanför munnen och allvarsam koncentration kikar hon sig igen en extra gång över axeln och slappnar sen av. Kapabel eller inte till trollkonster och hokuspokusspel har hon enligt hennes standard framgångsrikt gjort sig av oönskat skräp.

Jag sitter alltså bara några metrar bort och studerar hennes uppsåt, halvt kamouflerad mot textilens färg på min fåtölj. Jag är osedd så länge jag inte rör på mig, tänker jag, och avvaktar för att se vad hon gör härnäst.

Och som final på hennes trick med servetten tar hon sin kopp med kaffe och vattnar blomman och med ens inser jag att det blir mer jobb än underhåll ifall jag inte ingriper ungefär här. Jag går fram till henne:

- Det där var busigt gjort.
- Oj!, utbrister hon som om jag smällt en ballong bakom ryggen på henne. Såg du mig?
- Jo, minsann.
- Åh nej, blir det trubbel nu?
- Ja, en så oöverlagd handling som att hälla kaffe på en stackars blomma följer med repressalier.
- Det var tråkigt. Jag får plikttroget lov att fullfölja.

Jag tar med blomman och krukan in till köket och häller ut hennes bravader i diskhon, sköljer av blommorna och återinrättar sen den dekorativa installationen vid tanternas bord:

- Men oj, får jag en blomma av dig?

Jag möter hennes blick lite frågande. Av tonfallet att döma gjorde vårt möte inte ens ett kortvarigt avtryck i hennes fördärvade minnesbank.

- Ja! Från mig till dig, svarar jag.
- Åh vad snäll du är!

Jag tänker att jag har henne i ett bra läge för att med viss smidighet kunna utföra mina arbetssysslor och sköta om tanten. Tvätta av och lägga om ett bensår och ge mediciner står på agendan.

- Vill du följa med in till ditt rum?, frågar jag med förväntningar. Hon lägger sin hand på min arm och ser hemskt ofarlig och glad ut:
- Nej du, det vill jag inte!

Vi tittar på varandra utan att säga något medan jag skissar på en ny plan i huvudet.

- Okej då, ändrar hon sig lite till min lättnad. För att du är snäll.
- Ja vad bra! Då går vi.

Det är en stapplande promenad genom korridoren och varje steg hoppas jag att hon inte ska ändra inställning till mig och göra min plan till ett alltför arbetssamt projekt. Men steg för steg tar vi oss framåt i armkrok, och det går hela vägen fram till hennes dörr. Och väl inne på rummet går hon genast och lägger sig i sängen medan jag går fram till medicinskåpet, och halvvägs nedbäddad avbryter jag hennes tankar på sömn:

- Det är bara eftermiddag ännu.
- Jasså, är det inte natt?
- Nej, inte riktigt ännu. Jag pratar in i skåpet medan jag plockar fram vad jag behöver och ser i ögonvrån att hon nickar.

Efter en vända förbi hennes kokvrå var jag hämtar en sax och lite vatten går jag fram till henne, tänder sänglampan som lyser varmt och mjukt över oss och sätter mig på huk framför henne där hon sitter på sängkanten:

- Här har du dina tabletter.

Hon tar tabletterna och stoppar in dem i munnen och börjar tugga. Jag påminner henne om att hon har ett glas vatten i handen, men hon hinner avbryta mig:
- Åh fy! Så äckligt! Och bittert! Allt på samma gång, åååh. Jag lider så jag dör!

Saknas bara ett "ack och ve" så har vi en överspelad Shakespearpjäs tänker jag.

- Drick lite vatten!, påminner jag igen, men det smakar tydligen för illa i hennes mun för att hon ska kunna höra mig.
- Får jag spotta? Och stoppa en chokladbit där istället??

Jag ser allvaret i hennes sinnesstämning men skrattar lite åt att hon lipar och pratar med tungan utanför munnen och pekar på tungan för att försäkra sig om att jag ser den saliga blandningen salivblandad farmaka och förstår att hon lider.

Hon dricker några klunkar när jag sätter vattenglaset till hennes mun, och när jag tar bort det stirrar hon på mig med glasartad blick och en förvånad mimik som övergår i vad som i en mycket liten och gammal tant motsvarar ilsken stridslystenhet:
- Nejje! Jag var inte färdig, ge tillbaka den där!
- Gapa, ber jag och kikar in i munnen.

När hon till slut fått i sig tabletterna tvättar jag av såret på hennes ben, smörjer med zinkpasta och lägger om med kompresser. Jag underhålls av att hon inte släpper blicken från mitt arbete på hennes ben och hur hon i uppenbar fascination låter sig upptas helt och fullständigt av min såromläggning. Men framför allt gläder jag mig nog åt att hon för en stund glömmer att vara ledsen.

När omläggningen är klar ger jag henne mittenbiten från en Paradisask på nattduksbordet, och vi går sen hand i hand ut från rummet, tillbaka till matsalen. Så länge hon har en chokladbit i munnen kommer hon vara vän med mig, tänker jag, och besväras inte av de ohämmade chokladiga smaskljuden som följer oss hela vägen genom korridoren.

I matsalen hittar hon själv till sin plats så jag låter tanten sätta sig, och jag infinner mig åter i min fotölj för att betrakta en stilla scen av förvirrade tanters ljudlösa fnurlande och inväntar fler spektakel, kamouflerad och utanför varje liten tants radar i skrymslet av min fotölj.