Pärlband

Bland barnaminnen från sin moders famn
söker en man genom barnasinne bekanta namn
som han enbart för sekunden har glömt.

Men även tider, platser och vardag är dömt
att innan de lagras helt säkert förkrossas
aldrig får minnets själ förlossas
från glömskans misär
och så förlorar han sitt jag, sin person och vem han är.

Människan är nämligen bäst beskriven som ett pärlband av minnen
då hennes jag tycks härstamma däri och formas vidare av sinnen.

Men stundom finner han stöd i en idé
om att låta tekniker för minnet träda till
och ge honom allt som tekniker kunna ge
till exempel en studerad modell, anständigt greppbar
som visuellt vidgar varje minne
till en berättelse som blir anständigt formbar.
Men då även tekniker stundom glöms
blir hjärnan till den grad rysande besviken
att han döms att evigt ligga själiskt frysande i minnesviken.

Trösten påminner om att även elefanter kan glömma
och att minnesbanken ännu håller läkemedelslärans preparat och kinetik
som börjar med distributionskurvor och slutar med farmakodynamik
och att hans minnesbank således vore felaktig att fördöma.

Där i ryms även läran om sälvaste minnet,
läran om medicin och kroppens exotismer
liksom talserier, formler och de övriga mekanismer
som ger upphov till självaste sinnet.
Men så återinrättar sig ett visst förtret,
för vad alls hjälper väl det,
när konsolideringen av själva tillvaron aldrig blir konkret.

Han hoppas att de dagar ur det liv som bleknat blott är gömda
i hjärnbarkens djupa men ändå åtkomliga vrår
men utan att veta säkert kan de lika gärna vara drömda
så han söker,
till synes utan spår
i tankens djup han försöker,
djupare än någon människa kan nå.

Bland barnaminnen från sin moders famn
söker han i tanken efter de dagar som flytt.
Som förväntat pressas ett jag utan minnen mot sin död
varför han adopterar fler tekniker så att inte riskera evig själanöd
han söker i barkens alla vrår var minnen kan ha grytt,
han söker tills han glömt var mer han kan söka
och tills han måste börja om på nytt.

Av sista tröstens uteblivna blomma pressad mot sin död
bröts själen ned och dog av hjärnans minnesnöd.
Var minnets pärlor slutligt ifrån pannlob hördes ramla av:
här härskar tomhet. Här är hjärnans grav.