Ioni Appelberg

Arbetsmaterial

2011-01-02T17:55:00.001+01:00

Jag hittade en blå strap-on!

Pärlband

2010-12-21T12:58:00.004+01:00

Bland barnaminnen från sin moders famn
söker en man genom barnasinne bekanta namn
som han enbart för sekunden har glömt.

Men även tider, platser och vardag är dömt
att innan de lagras helt säkert förkrossas
aldrig får minnets själ förlossas
från glömskans misär
och så förlorar han sitt jag, sin person och vem han är.

Människan är nämligen bäst beskriven som ett pärlband av minnen
då hennes jag tycks härstamma däri och formas vidare av sinnen.

Men stundom finner han stöd i en idé
om att låta tekniker för minnet träda till
och ge honom allt som tekniker kunna ge
till exempel en studerad modell, anständigt greppbar
som visuellt vidgar varje minne
till en berättelse som blir anständigt formbar.
Men då även tekniker stundom glöms
blir hjärnan till den grad rysande besviken
att han döms att evigt ligga själiskt frysande i minnesviken.

Trösten påminner om att även elefanter kan glömma
och att minnesbanken ännu håller läkemedelslärans preparat och kinetik
som börjar med distributionskurvor och slutar med farmakodynamik
och att hans minnesbank således vore felaktig att fördöma.

Där i ryms även läran om sälvaste minnet,
läran om medicin och kroppens exotismer
liksom talserier, formler och de övriga mekanismer
som ger upphov till självaste sinnet.
Men så återinrättar sig ett visst förtret,
för vad alls hjälper väl det,
när konsolideringen av själva tillvaron aldrig blir konkret.

Han hoppas att de dagar ur det liv som bleknat blott är gömda
i hjärnbarkens djupa men ändå åtkomliga vrår
men utan att veta säkert kan de lika gärna vara drömda
så han söker,
till synes utan spår
i tankens djup han försöker,
djupare än någon människa kan nå.

Bland barnaminnen från sin moders famn
söker han i tanken efter de dagar som flytt.
Som förväntat pressas ett jag utan minnen mot sin död
varför han adopterar fler tekniker så att inte riskera evig själanöd
han söker i barkens alla vrår var minnen kan ha grytt,
han söker tills han glömt var mer han kan söka
och tills han måste börja om på nytt.

Av sista tröstens uteblivna blomma pressad mot sin död
bröts själen ned och dog av hjärnans minnesnöd.
Var minnets pärlor slutligt ifrån pannlob hördes ramla av:
här härskar tomhet. Här är hjärnans grav.

Julpeppen!

2010-12-16T15:31:00.005+01:00

MMA

2010-12-13T14:18:00.004+01:00

Tävlade i helgen! Vann två av två.

Bilder från studio

2010-12-11T23:25:00.013+01:00

Nu har jag och mina kära bandkamrater avklarat första studiosessionen och vi applåderar oss själva mycket varmt! Tre fina låtar komma skall och det känns som att det blir väldigt bra alltihopa :) Bifogar lite ioniPhonebilder från dagen:

Loka - check!

Bandmys i studiostugan är vi bra på. Elin är jätteglad och spelar Doodle Jump, Nils ser ut som Neil Patrick Harris och Martin trollar mest troligen med något gitarrspår från sin cockpit.

Emil i förvirrad rockstarpose och gurka i högt hugg. Och ja, man spelar bättre när man ser ut som ett ufo, som demonstrerat.

Och avslutningvis en bild på Martin i sitt rymdskepp.

Om en tant och hennes frontallober

2010-12-03T15:57:00.012+01:00

Hon ser sig omkring, vänder blicken först över höger axel och sen över vänster. Jag gissar att tystnaden och bristen på liv och rörelse runt omkring lurar hennes ganska oskarpa förnimmelseförmåga och inger falskt ett sken av att hon befinner sig utanför sfären av personalstabbens (mitt) vakande big brother-öga.

Tanten jag fäster blicken på börjar med viss möda luta sig framåt över bordet med sina spensliga armar och petar ner en servett i bordets enda blomkruka.

Hennes noggranna finmotoriska fingerspel när hon pular ned servetten tar mina tankar till en trollkonstnär som pular ner en servett i handflatan. Men hon är inte vare sig magiker eller trollgumma. Vad hon däremot är, är en gammal tant med tvivelaktiga uppsåt.

Och med tungan utanför munnen och allvarsam koncentration kikar hon sig igen en extra gång över axeln och slappnar sen av. Kapabel eller inte till trollkonster och hokuspokusspel har hon enligt hennes standard framgångsrikt gjort sig av oönskat skräp.

Jag sitter alltså bara några metrar bort och studerar hennes uppsåt, halvt kamouflerad mot textilens färg på min fåtölj. Jag är osedd så länge jag inte rör på mig, tänker jag, och avvaktar för att se vad hon gör härnäst.

Och som final på hennes trick med servetten tar hon sin kopp med kaffe och vattnar blomman och med ens inser jag att det blir mer jobb än underhåll ifall jag inte ingriper ungefär här. Jag går fram till henne:

- Det där var busigt gjort.
- Oj!, utbrister hon som om jag smällt en ballong bakom ryggen på henne. Såg du mig?
- Jo, minsann.
- Åh nej, blir det trubbel nu?
- Ja, en så oöverlagd handling som att hälla kaffe på en stackars blomma följer med repressalier.
- Det var tråkigt. Jag får plikttroget lov att fullfölja.

Jag tar med blomman och krukan in till köket och häller ut hennes bravader i diskhon, sköljer av blommorna och återinrättar sen den dekorativa installationen vid tanternas bord:

- Men oj, får jag en blomma av dig?

Jag möter hennes blick lite frågande. Av tonfallet att döma gjorde vårt möte inte ens ett kortvarigt avtryck i hennes fördärvade minnesbank.

- Ja! Från mig till dig, svarar jag.
- Åh vad snäll du är!

Jag tänker att jag har henne i ett bra läge för att med viss smidighet kunna utföra mina arbetssysslor och sköta om tanten. Tvätta av och lägga om ett bensår och ge mediciner står på agendan.

- Vill du följa med in till ditt rum?, frågar jag med förväntningar. Hon lägger sin hand på min arm och ser hemskt ofarlig och glad ut:
- Nej du, det vill jag inte!

Vi tittar på varandra utan att säga något medan jag skissar på en ny plan i huvudet.

- Okej då, ändrar hon sig lite till min lättnad. För att du är snäll.
- Ja vad bra! Då går vi.

Det är en stapplande promenad genom korridoren och varje steg hoppas jag att hon inte ska ändra inställning till mig och göra min plan till ett alltför arbetssamt projekt. Men steg för steg tar vi oss framåt i armkrok, och det går hela vägen fram till hennes dörr. Och väl inne på rummet går hon genast och lägger sig i sängen medan jag går fram till medicinskåpet, och halvvägs nedbäddad avbryter jag hennes tankar på sömn:

- Det är bara eftermiddag ännu.
- Jasså, är det inte natt?
- Nej, inte riktigt ännu. Jag pratar in i skåpet medan jag plockar fram vad jag behöver och ser i ögonvrån att hon nickar.

Efter en vända förbi hennes kokvrå var jag hämtar en sax och lite vatten går jag fram till henne, tänder sänglampan som lyser varmt och mjukt över oss och sätter mig på huk framför henne där hon sitter på sängkanten:

- Här har du dina tabletter.

Hon tar tabletterna och stoppar in dem i munnen och börjar tugga. Jag påminner henne om att hon har ett glas vatten i handen, men hon hinner avbryta mig:
- Åh fy! Så äckligt! Och bittert! Allt på samma gång, åååh. Jag lider så jag dör!

Saknas bara ett "ack och ve" så har vi en överspelad Shakespearpjäs tänker jag.

- Drick lite vatten!, påminner jag igen, men det smakar tydligen för illa i hennes mun för att hon ska kunna höra mig.
- Får jag spotta? Och stoppa en chokladbit där istället??

Jag ser allvaret i hennes sinnesstämning men skrattar lite åt att hon lipar och pratar med tungan utanför munnen och pekar på tungan för att försäkra sig om att jag ser den saliga blandningen salivblandad farmaka och förstår att hon lider.

Hon dricker några klunkar när jag sätter vattenglaset till hennes mun, och när jag tar bort det stirrar hon på mig med glasartad blick och en förvånad mimik som övergår i vad som i en mycket liten och gammal tant motsvarar ilsken stridslystenhet:
- Nejje! Jag var inte färdig, ge tillbaka den där!
- Gapa, ber jag och kikar in i munnen.

När hon till slut fått i sig tabletterna tvättar jag av såret på hennes ben, smörjer med zinkpasta och lägger om med kompresser. Jag underhålls av att hon inte släpper blicken från mitt arbete på hennes ben och hur hon i uppenbar fascination låter sig upptas helt och fullständigt av min såromläggning. Men framför allt gläder jag mig nog åt att hon för en stund glömmer att vara ledsen.

När omläggningen är klar ger jag henne mittenbiten från en Paradisask på nattduksbordet, och vi går sen hand i hand ut från rummet, tillbaka till matsalen. Så länge hon har en chokladbit i munnen kommer hon vara vän med mig, tänker jag, och besväras inte av de ohämmade chokladiga smaskljuden som följer oss hela vägen genom korridoren.

I matsalen hittar hon själv till sin plats så jag låter tanten sätta sig, och jag infinner mig åter i min fotölj för att betrakta en stilla scen av förvirrade tanters ljudlösa fnurlande och inväntar fler spektakel, kamouflerad och utanför varje liten tants radar i skrymslet av min fotölj.

Banandjur

2010-11-18T12:57:00.003+01:00

Efter lite slumpmässig origami fick mitt bananskal massa personlighet så jag tog en bild för att föreviga honom.

Update

2010-11-16T23:31:00.002+01:00

Efter att ha fått feedback från mina medverkande partners in art valde jag att uppdatera bilden. Jag tycker det blev helt rätt till slut!

By the seaside

2010-11-14T21:34:00.003+01:00

När var du senast med om något minnesvärt?

Foto & redigering: Ioni
Modeller: Lexus & Rikard
Assistenter: Malin & Alexander

Fotoprojekt!

2010-11-12T22:23:00.006+01:00

Någon gång i oktober strax innan den första frosten la sig och det med lite god fantasi fortfarande var moraliskt försvarbart att stoppa människor i sjön för konstens skull styrde jag ett fotoprojekt :)

Resultatet lägger jag upp om en dag eller två och här har ni några behind the scenes-bilder så länge:

Rikard har burit som en hulk och står nu i begrepp att doppa tårna i vattnet.

Fantastisk location om jag får säga det själv!

Och här slutligen dränker vi ett picknickbord.

Bilder courtesy of Malin.

Hej!

2010-11-10T12:47:00.007+01:00

För tre, fyra månader sen gjorde jag valet att lämna utrymme för nyfunna intressen, vilket har gett mig en fantastisk termin med MMA, minnestekniker, neurologi, fallskärmshoppning, plåtningar och musik.

För att implementera nya aktiviteter i ett redan ganska upptaget schema behövde något skjutas åt sidan och bloggen drog det korta strået. I'm sorry, you're sorry - everybody's sorry.

Nu ska den återupplivas och jag är pepp på att skriva. Hoppas ni som fortfarande hittar hit är pepp på att läsa.

Awesome? Då kör vi.

Tanten med vinterjackan

2010-07-15T22:42:00.023+02:00

Tanterna blundar, och jag har ögonen öppna.

Jag vilar mitt fokus på svettpärlorna som ansamlats under ögonen på en av de tre tanterna i rummet, och jag tänker att den dräpande värmen är extra påtaglig när man helt stilla betraktar detaljerna på omgivningens alla varma ansikten.

Ensamt vakna på avdelningen sitter vi i soffgruppen i dagrummet, dåsande i ett meditativt tillstånd under skymningssol. Jag känner att min psykomotorik och kognition avtar i stadig relation med stigande temperatur och i ett drömskt töcken sveper jag blicken över tanternas stängda ögon och ser att de alla andas ytligt och med halvöppen mun. Jag blir själv då påmind om att andas och fyller lungorna hela vägen till botten med luft, håller kvar andetaget i bröstet, fryser stilla och säger sen under en lång utandning:

- Nuuu håller vi alla på att somna. Lite TV kanske?

Jag talar med konstlat lugn och försöker påkalla vad en tenor hade kallat för en honungsröst, men det ljud jag planterar i den i övrigt orörda tystnaden bryter stillheten i den dämpade atmosfären och det upplevs på olika sätt hos mina emotionellt degenererade tanter:

Hon i rullstol slår upp ögonen med ett hysteriskt epileptiskt ryck, fladdrar med armarna uppåt taket och börjar rulla iväg med mekanisk automatik snarare än medveten och ändamålsenlig vilja, hastigt och upprymt som om hon just slagits av tanken att hon glömt stänga av spisen hemmavid. Tanten bredvid mig ställer sig upp och vänder sig om bort från soffgruppen och börjar vandra, som en uppskruvad mekanisk leksak med mycket förvirrad GPS medan den tredje - hon som sitter mitt emot mig, med pärlor under ögonen - fortsätter att blunda, och hålla andan.

Jag betraktar spektaklet och sätter en ordens etikett på tanternas teater:

- Det var… blandad respons. Vill ingen sitta kvar med mig?

Och hon som suttit kvar reser sig upp, just då. Det terapeutiska lugn jag installerat tycks inte ha trollbindande effekt på mycket gamla tanter, eller så faller mina ord bara platt på små tanters öron.

- Ska du också gå?, undrar jag.
- Jag tänkte se vad som finns här borta, svarar hon, och pekar mot korridoren.

Antagligen vill hon lokalisera en toalett, men jag anar att en storm håller på att ta form i hennes huvud, så jag vill hålla henne under uppsikt:

- Jag skulle kunna ta fram lite kaffe åt oss?
- Oh ho ho, ja kan vi?, undrar hon. Jag ska bara undersöka var jag har mitt rum!

Hennes parkinsonism får henne att guppa med huvudet som om hon försöker följa takten till någon vals hon hör i huvudet, och inte fullt lyckas få det helt synkront. Hon fortsätter prata medan hon avlägsnar sig i riktningen som hon visat mig med pekfingret, men tantens stämma når mig inte genom etern och jag misstänker att hon pratar mer med sig själv, än med mig.

Tanten kommer efter en stund tillbaka och har då på sig en jacka som med marginal skulle hålla henne vid liv och tämligen bekväm på Antarktis glaciärer. Jag tittar på henne och försöker med blicken säga att hon är fasligt galen i sitt agerande, och hon tittar tillbaka på mig:

- Hej?, undrar hon.
- Kommer du här i full vintermundering i denna temperatur?!, undrar jag och skakar på huvudet:

- Det är så man börjar tro på zombies, hitler och små tomtar, säger jag, lite mer till mig själv än till henne.
- Va ser du tomtar, eller vad säger du?
- Du klär dig för varmt, vännen. Häng in jackan igen innan du får värmeslag.

Hon guppar med huvudet och den oförstående blicken guppar med henne.

- Jag tyckte det drog lite här så jag tänkte jag skulle klä mig i en kofta.
- Den där motsvarar minst fjorton koftor.
- Fjorton? Har jag gjort fel då?
- Du är bara lite för varmt klädd, men det är ingen fara. Kom, så ordnar vi det.

Jag tar henne i handen och vi går in på hennes rum. Hon tar av sig jackan självmant och hänger med motoriska med överkomliga bekymmer upp jackan på en galge och vänder sig mot mig:

- Jag tror jag ska lägga mig nu.
- Det låter som en bra idé. Jag kommer sitta här ute om du behöver mig.
- Ja, glöm inte bort mig när jag stänger dörren.
- Nejdå.
- För då kan jag inte sova.
- Jag lovar, jag ska minnas dig.

Hon lägger handen på min mage, föser ut mig och stänger dörren.

- Godnatt!, säger hon bakom dörren.
- Godnatt!, ropar jag tillbaka.

Hon står kvar med handen på dörrhandtaget och jag försäkrar henne på nytt:

- Jag ska komma ihåg dig!

Jag hör då att hon går bort från dörren, och det blir min sista förnimmelse av henne i kväll.

LSD

2010-07-10T23:32:00.015+02:00

Arresteras man i staterna med en singeldos av LSD (cirkus 0,5 gram) och det är första gången man arresteras lyder sraffsatsen såhär: "Not less than 5 years, and not more than 40 years".

Och så är det trots att studie efter studie visar att preparat utskrivna av läkare dödar fler än illegala droger. I en perfekt värld hade jag fått bestämma, och då hade klassifikationen av droger berott på drogens beroendepotential så att droger med låg beroendepotential, så som LSD, reglerats mindre strikt än högt beroendeframkallande droger, så som heroin och crack. Men det osnygga kriget mot knark är inte dagens ämne.

LSD är dagens ämne! Eftersom LSD - lysergsyredietylamid för övrigt - är så strikt reglerat är forskningen kring hur LSD påverkar hjärnan nästan obefintlig. En sökning på Pubmed (medicinsk sökmotor) ger studier som är över 30 år gamla och vem som än sponsrar forskning på narkotikum tycks enbart vara intresserad av beroendeframkallande droger, vilket resulterat i att vi faktiskt inte vet hur LSD förändrar våra sinnesupplevelser, förutom att de binder till ett stort antal olika G-proteinkopplade receptorer, däribland alla undertyper av dopaminreceptorer och vissa serotinreceptorer.

All den överflödiga neuronala aktivet LSD ger upphov till leder till excitation av de övre lagren av hjärnbarken (lager IV och V). Och, på något sätt, leder denna skvätt av illegala kemikalier till att folk drar slutsatsen att de är allsmäktiga och har funnit universums alla hemligheter.

Vad som är olyckligt är att LSD skulle kunna vara ett viktigt verktyg i forskningen kring vårt medvetande. Ett stort hinder i utforskningen av medvetandet är att det är en pågående ström (fenomen som avbryts och uppträder på nytt är generellt lättare att studera). Men medvetandet upplever inte sig självt som intermittent och upphackat i bitar, och att beskriva vår upplevelse av att vara medvetna som en "kedja" av neurologisk verksamhet är fel; upplevelsen av medvetandet är inte sammanfogat av mindre beståndsdelar, utan snarare något som flyter. En "flod" eller en "ström" är mer passande liknelser för hur medvetandet upplever sig självt (dvs vad du känner när du känner dig vid medvetande och är medveten om att du är medveten). Paradoxen är då att hjärnan just består av ett astronomiskt antal små kopplingar vilket ger stöd för tesen att medvetandet består av små beståndsdelar av neuronal verksamhet som sammanlänkas som en kedja för att bilda en funktion; en oändlighet av binära neuron som switchar av och på - men det är fortfarande som en flytande ström medvetandet upplever sig självt.

För att besvara den grundläggande frågan om hur vårt medvetande är konstruerat har man designat ett antal fantastiskt klyftiga och ganska söta experiment. Det jag tycker bjuder på anekdotiskt störst underhållsvärde är "binocular rivalry" (binockulär rivalitet?), som syftar till att vi har två ögon, vilket ständigt ger oss två aningen annorlunda bilder av omvärlden. Hjärnan suddar emellertid bort den subtila diskrepansen mellan de två versionerna av omvärlden ögonen matar den med, med hjälp av lite snitsig undermedveten trigonometri som sammanslår informationsströmmen från våra två skilda ögon till en sammanhängande bild. En ganska sexig process, om du frågar mig.

Så experimentet: Genom att skilja åt synfälten med en särskild platta och presentera två skilda bilder för ögonen, t.ex. horisontella och vertikala linjer (som vi skulle upplevt som ett rutmönster om vi använde bägge ögonen), kan man framkalla ett tillstånd var hjärnan blir en aning förvirrad och fokuserar medvetandet på endast ett öga. Och det fiffiga här är att vi blir medvetna om att hjärnan gör såhär just när det sker eftersom medvetandet i sig är vad som är involverat i var vi väljer att lägga uppmärksamhet, och vi rättar således till hjärnans förvirring och tillför automatiskt uppmärksamhet till det andra ögat.

Resultatet av den här experimentellt inducerade förvirringen är att försökspersonen blir uppmärksam - även om bara för en stund - på fyndigheten som lägger grund för visuell perception. Vi inser att vi har två separata ögon som ser två skilda saker. Vad forskarna vill veta är var i hjärnan kampen för ockulär dominans äger rum. Vilka neuron bestämmer vilket öga som får uppmärksamhet? Vilka celler skapar enighet mellan våra skilda sensoriska intryck?

Experimentet är elegant, men tyvärr begränsat. Även om vi skulle kunna identifiera vilka celler som styr binockulär rivalitet är det fortfarande bara en enda neuronal del av medvetandet av kanske tusentals, eller till och med miljardtals (föreställ dig ALLT människan förmår vara uppmärksam på och medveten om). Det är alltså helt oklart huruvida dessa celler i syncortex styr all visuell upplevelse eller bara just motsägelser mellan våra två ögon.

Och detta för mig tillbaka till LSD. LSD kan som bekant förändra hela vår sensoriska perception så att hjärnan blir medveten om sitt eget maskineri. Vi ser oss själva se världen (jag önskar att Kant hade fått pröva LSD - han hade älskat det).

Från ett neurologiskt perspektiv är LSD som en systematisk variant av binockulär rivalitet. Om vi visste hur LSD fungerar skulle vi kanske också bättre förstå hur vanlig sinnesupplevelse fungerar, och hur kemikaliesoppan skapar en känsla av intensiv närvaro här-och-nu.

Heroin kan vi forska på för att intresset finns i och med att det är beroendeframkallande. LSD kan vi inte forska på för det är lika olagligt som heroin och ingen är intresserad av droger som inte är beroendeframkallande. Jag vill hävda att LSD skulle kunna vara det mest intressanta man kan införa på ett modernt neuroforskningslabb.

Apotekstanten

2010-07-06T14:42:00.012+02:00

Korridoren är en gotiskt lång och drömskt tyst tunnel, paradoxalt mer ödslig än vad den hade varit utan den lilla tanten som vilset placerat sig centrerat i gången.

Genom fönstret i andra änden av korridoren lyser kvällssolen och en kafkaesk överdimensionerat utdragen skugga avbildar den gamla tantens gestalt längs linoleumgolvet. Tanten står frusen fast med spända axlar, lätt böjda knän och halvsnygg hållning, med ryggen vänd mot mig och jag gissar att hon psykomotoriskt frusit fast med blicken på precis ingenting och har tankarna låsta, på precis ingenting.

Klockan har slagit åtta och det kvarstår inte mycket av kvällsarbetet tänker jag, medan jag fäster blicken på hennes stumma stillastående figur, från min ände av korridoren.

Just som tankarna börjar vandra i mitt huvud tar tanten ett halvt steg framåt och mitt centra som koordinerar uppmärksamhet vaknar och riktar fokus mot henne. Hon fryser åter för en sekund och tar sen ett steg till, och det är nu jag reser på mig och stegar min väg fram mot henne för att ta henne under armen och hjälpa henne initiera den promenad jag gissar att hon har psykomotoriska problem att påbörja.

- Nu tog någon mig under armen och för mig framåt.

Hennes ord är ett verbalt eko av mitt agerande. Hon ser på våra korsade armar och vänder blicken sakta uppåt mot mitt ansikte och fortsätter sedan:

- Men vad fint du går! Som en riktig kavaljer. Får jag umgås med dig som det är ordning på?
- Ja det får du! Och nu ska vi in till ditt rum.

Hennes ord marscherar fram som krispiga soldater på parad, helt ohämmat av hennes degenererade hjärna, vilket är desto mer fantastiskt mot bakgrunden av att hennes dopaminneuron i den kärna som inom neurologin benämns Substantia Nigra mest troligen har ersatts av en ödelagd och dysfunktionell kortikal terräng.

Vi kommer in på hennes rum och hon öppnar ögonen så stort en mycket liten tant förmår, öppnar munnen stort och cirkulerar med blicken över rummet:

- Oj, får jag bo såhär fint! Nästan kungligt! Det skulle kunna finnas en krona här!
- Jo, du bor fint!
- Jag bor egentligen tvärs över gatan, men när ni ordnat så tjusigt stannar jag gärna.
- Vad bra!

Jag placerar tanten på sängkanten medan jag plockar fram kompress, sax och zinkpasta ur hennes medicinskåp för att lägga om om ett sår på hennes ben.

- Jag behöver komma till apoteksförrådet och få mig en dos piller! Jag vet inte hur jag ska få ordning på cellerna i huvudet annars, de korvar ihop sig och fungerar inte som de ska.
- Jag har lite piller till dig, och de ska nog hjälpa.
- Hjälpa, hjälpa, stjälpa. Är det de rätta då?
- Haha, du rimmar! Javisst är det de rätta pillrena jag har.
- Vad bra.

Jag lägger om hennes ben under ett par minutrar och hon betraktar med brinnande intresse processen och låter i det närmaste besviken när hon förstår att jag är klar:

- Var det allt så?
- Ja-a! Jag går ut och sätter mig i TV-rummet, vill du följa med?
- Nä, jag stannar nog här en stund. Jag ska passa på att sätta mig på kissapparaten också. Men ha så trevligt och tack för allt!

Jag fäster blicken i hennes lite frånvarande ögon och låter en tystnad uppstå ett gäng sekundrar innan jag svarar:

- Okej, men då ses vi sen!
- Adjö!
- Adjö!

Vykort

2010-06-28T13:03:00.012+02:00

Det dimpade ner ett vykort i brevlådan på jobbet!

Frimärket vittnar om att avsändaren finns i Australien - land of Koalas and land of Kangaroos! - och den välmenande syntaxen blir lite stolpig när den här personen vill skriva på svenska till sin svenska farmor.

Såhär lyder texten:

"Dear farmor,

Grattis på din 80th födelsedag! Du är en inspiration till allt av oss. Kan den dag ta med du lycka och glädje.

Önskar jag kunde vara dar till aktie, den med du så du har alltid varit så bra till mig.

Älska

----- XOXO

Hope that translates right :)"

Vad jagas du av i dina drömmar?

2010-06-23T18:43:00.006+02:00

Fotografi, redigering och scenografi: Ioni
Modeller: Syster Lexus och hennes Alexander
Fotoassistent: Malin
Plats: Husvagn i skogen

Sömnlöshet

2010-06-21T01:20:00.008+02:00

Min sömnlöshet brukar börja med att jag somnar. Jag har läst samma stycke de senaste fem minutrarna - texten är plötsligt omöjligt trög - och jag känner hur boken blir tyngre och tyngre i mina händer, och hur gravitationen drar med sig mina ögonlock.

Och då, just som min hjärna stänger av sig själv, twitchar jag vidvaken, och jag fylls av besvikelse - jag var så nära en bekväm natt av mental bortovaro, men nu är jag tillbaka, med ögonen vidöppna i mörkret. Jag avskyr att vara uttråkad under småtimmarna i min egen säng, och jag är redan orolig inför morgondagens trötthet.

Varför väcker min hjärna sig själv? För att förstå denna frustrerande mentala process kan man leka en belysande lek, med enbart en regel: Tänk inte på vita björnar. Du får tänka på vad som helst, men inte vita björnar. Redo? Ta ett djupt andetag, fokusera och skjut djuren från ditt mentala öga åt sidan.

Jag gissar att du just misslyckades. Alla misslyckas och här passar det bra att länka till en psykotisk sida: Lose The Game (och förklaring på wikipedia). Faktum är att när vi försöker utestänga något från vår mentala fokalpunkt kommer detta något att fångas in i en upprepande slinga av självmedvetenhet - och vårt försök att utestänga en bild har förvandlats till en märklig besatthet.

När vi har en mental målsättning - som att inte tänka på vita björnar, sex eller något som stressar oss - kommer det målet att uppföljas av en oundviklig och omedveten tanke designad av vår hjärna att kontrollera ifall vi lyckas med denna målsättning. Det slutliga resultatet blir då förstås att vi blir som besatta av den tanke vi försöker undvika.

En av mina hjältar inom neuroforskning, Daniel Wegner, uttrycker detta med elegans: "The mind appears to search, unconsciously and automatically, for whatever thought, action, or emotion the person is trying to control. ... This ironic monitoring process can actually create the mental contents for which it is searching."

Dessa "ironiska" tankar pekar på en essentiell egenskap hos den mänskliga hjärnan, vilket är att den inte bara tänker: den tänker konstant även på HUR den tänker. Vi är outhärdligt självmedvetna så hjärnan inte kan slappna av ens i ett par sekundrar innan den drar fokus till sig själv. Detta gäller förstås även tankar vi försöker undvika, vilket förklarar varför de vita björnarna är så svåra att bli av med.

Så vad har det här med min sömnlöshet att göra? Som jag ser det, är sömnlöshet min vita björn. Mitt medvetna mål är att somna, vilket sparkar igång mitt omedvetna att kontinuerligt kontrollera huruvida jag lyckas med den målsättningen eller inte. Så efter att ha somnat i 30 sekundrar väcks jag av min perversa hjärna.

Och när detta sker ser jag med avund på mina kära hunddjur Hjalmar och Gunnar som saknar självmedvetna tankar, och på så vis aldrig har problem att somna.

En paradoxal innebörd av att läsa det här inlägget är att det antagligen förvärrar både din och min sömnlöshet. Vi väcker nämligen oss själva för att vi försöker somna med kognitiv kraft, och på så vis låter den vita björnen (eller målet att somna) växa sig outhärdligt stark i vårt mentala öga.

Eftersom sömnlöshet delvis beror på oron inför sömnlösheten hamnar vi i en ond cirkel. Sömnlöshet är, när det kommer till kritan, en bieffekt av vårt medvetande; ett pris vi betalar för att vara medvetna om hur vår hjärna tänker och jag måste säga att hjärnans märkliga egenskap att kunna tänka på sig själv är en av evolutionens mest fantastiska bieffekter och samtidigt kanske en av våra största psykologiska bördor.

Behind the scene

2010-06-13T19:41:00.007+02:00

Utdaterad pornografi, tabletter som inte längre produceras och en ansenlig mängd mögel och svamp vittnar om att den här husvagnen varit borttappad och glömd längre än jag varit könsmogen, men hursomhaver återfunnen av mig och det till mitt stora nöje!

Efter städning, renovering och möblering av den ursprungligen vanställda interiören fick den här förgätna knarkkvarten fungera som scen för mitt senaste och kanske hittills mest intressanta fotoprojekt.

Och på bilden ser ni alltså något form av prep-arbete. Resultatet lär postas här på bloggen om några dagar, så kika gärna in igen snart!

Tackar Malin för behind the scenes-bild ;)

Grodtanten

2010-06-08T23:36:00.034+02:00

Korridorslamporna har autodimmat till kvällsbelysning, så klockan måste rimligen vara efter åtta.

Kvällarna har här på avdelningen en särskild rytm som tillåter långa och lågmälda konversationer personalen emellan. Men just ikväll är jag ensam personal, och tystnaden, den spartanska sjukhusmiljön och den försiktiga belysningen framkallar i mig en postapokalyptisk känsla av att vara helt ensam kvar på planeten.

Försjunken i drömmande tankar går jag i långsam takt min kvällsrond genom korridoren, och den historia jag ska berätta idag utspelar sig i rum 212, och handlar om en mycket gammal tant.

Ronden når sitt slut, och därmed når jag dörr 212. För att undvika att väcka gumman medan jag tittar till henne rör jag mig extra långsamt och andas med öppen mun medan jag öppnar hennes dörr och stiger in, men när jag smyger mig in i vestibulen blir tanten genast varse min närvaro och hon dirigerar mitt fokus bort från mitt dagdrömmeri direkt till henne:

- Hjälp! Jag säger hjälp! Åh, det behövs en undsättning!

Jag kliver in rummet med bägge fötterna och smyger inte längre. Jag strör analyserande blickar omkring mig för att bedöma vad som hänt.

- Hur är det fatt?
- Det känns som jag kommer förvandlas till en groda!
- En groda!, svarar jag som ett eko.

För en sekund står vi bägge två med förvånade ansikten och öppna munnar och tittar på varandra under en inte särskilt kontemplativ tystnad.

Hon tycks inte alltför upprörd; hon skakar inte, hon kan hålla ögonkontakt och jag ser inget blod någonstans och det ser heller inte ut som att hon nyligen har fallit, så jag följer med in i hennes värld för nöjets skull:

- Du skulle vara söt som groda!
- Näe, nä. Jag skulle vara en ängslig groda.

Hon sträcker ut armen och pekar mot golvet och fortsätter sen:

- Det ligger en lång snubbelsladd över hela marken som jag var nära att falla på och då kanske jag skulle blivit till en platt överkörd groda.
- Grodmos?
- Ja, grodmos!
- Ja, det är din telefonsladd som ligger här och luras. Vänta lite så petar jag in den under byrån.
- Ja, tack så mycket. Den vill mig illa när den ligger framme sådär.
- Det ordnar sig ska du se!

Jag sätter mig på golvet och lirkar in sladden under hennes möbel. Det är bekvämt att sitta så jag håller mig kvar på golvet en minut eller två.

- Tänk om jag var lika vig som du, berömmer hon mig.
- Jag sitter bara på rumpan. Det kan du nog också.
- Kan jag?!

Hon låter uppriktigt överraskad över nyheten och hurtigt ställer hon sig upp, höjer axlarna till öronen och sträcker ut tungan och hukar sig som en backhoppare för att sätta sig på rumpan på golvet.

- Men försök helst inte är du snäll, avbryter jag, och hon hindrar sig genast och rätar på sig.

Hon ser sig omkring nyvaket som om hon blivit ruskad tillbaka till verkligheten av min röst:

- Jaha, nähä. Nä, jag kanske går mitt på tu. Då finns jag i två bitar.
- Ja, du är bättre hel, som du är.
- Ja, jag är nog bäst så.

Ett oplanerat fnissljud flyr hennes strupe och hon ler så brett en mycket gammal och liten tant förmår, och jag ler jag också. Men jag ler snarare för att jag får dela den här stunden med henne då hon för en gångs skull nått upp till ytan från sitt normalt så fullständigt sviktande mentala kosmos av trött kognition och evigt osammanhang.

- Men du skulle fortfarande vara söt som groda!

Jag vill hålla kvar detta vakna tillstånd hos den gamla kvinnan, men på en sekund förändras allt. Hon ser på mig med tom blick från djupet av den tankedimma jag förlorat henne till och ytterligare en icke-kontemplativ tystnad förankras i vår tillvaro. Mitt skämt har fallit platt.

Hon minns inte vad vi sagt, vem jag är eller ens vad jag gör där, och jag tänker att det är alltmer sällan och under allt kortare stunder det går att skymta skuggan av den person hon en gång varit. För en sekund gör det mig sannfärdigt ont att se hur hennes sjukdom sakteligen äter upp hela hennes sinnevärld.

En tung tystnad faller in över oss för en kort minut och något i hennes utslätade mimik säger mig att hon finner min närvaro obehaglig, så jag använder en muntrare ton än tidigare:

- Nejdu, nu säger jag godnatt! Behöver du mig trampar du bara på larmmattan vid sängen din, vet du.
- Ja!
- Bra.
- Men jag tänker inte dansa på den!

Ja, men hon skämtar ju faktiskt fortfarande, tänker jag och ler. Hon minns kanske. Antagligen minns hon inte vem jag är eller vad jag gör hos henne, men hon minns något. Hon minns med sin sinnesstämning.

Hon bäddar ner sig själv under täcket och visar att vår konversation är slut med ett sammanbitet leende.

- Jag lovar att du slipper, svarar jag.
- Tack.
- God natt!
- God natt!

En anhörig tittar förbi

2010-05-21T13:44:00.009+02:00

Han kommer alltid för att hälsa på sin mamma mitt under pågående kvällsarbete, oklanderligt fritidsklädd i 150-kronorsjeans och t-shirt med tryck som hedrar minnet av någon hiphoplegend.

Han är en märklig syn, och jag har ofta tänkt att han med sitt fantastiskt gråslitna ansikte och det geologiskt långsamma rörelsemönstret han har ter han sig lite som en förvuxen wombat som rökt för många cigaretter.

Han kommer fram till mig med långsamma steg och håller upp en plastkasse som ser ut att vara äldre än vad han själv är, visar mig innehållet och säger under den pikanta andedräkten:

- Du, jag hörde att morsan varit lite skraj på sistone.
- Ja, hon brukar bli rädd om kvällarna.

Han luktar lite finlandsbåt den här wombaten, tänker jag och tittar ned i påsen: bananer och äpplen och en tidning som antagligen är aftonbladet.

- Det är väl mörkret som skrämmer slag på tanten. Får se om hon blir lugn av lite frukt.
- Mörkret är en förklaring. Vi brukar ge henne lite sedativa eller hypnotika, ofta med god effekt.
- Haha jaha ja! Du har mitt nummer om du har några till övers va?
- Va?
- Är morsan inne på rummet eller?
- Ja.
- Jag kilar dit.
- Okej.
- Ses grabben!
- Ses... wombat.

Yodatanten som sökte sin pappa

2010-05-10T14:36:00.022+02:00

Jag har suttit i hennes soffa i kanske tjugo minutrar och läst en tidning medan hon öppnat och stängt varenda låda i hennes kombinerade byrå-och-bokhylla-möbel.

Alldeles säkert har hon glömt att jag är där, och hennes engagemang med bokhyllan fångar mitt intresse, så jag lägger ifrån mig tidningen och betraktar. Hon sträcker sig allt djupare och allt längre in i den allra nedersta lådan, lite som jag inbillar mig att Alice hade gjort om hon hade upptäckt hålet innan hon snubblat ned i det.

- Letar du efter något?, frågar jag och hoppas att hon i ren överraskning av min oväntade närvaro inte ska falla in i hyllan och välta den och alla saker i den över sig.

- Jag måste till kyrkogården! Jag söker min far, jag tror han finns där. Men jag finner inte utgången!

Hon låter upprörd och ser ut att vara i 250-årsåldern när hon ser upp på mig från sin tämligen oavancerade thai chi-övning nere på golvet. I huvudet hinner jag framkalla en komisk nidbild av alla gamla människor som små oflexibla Yodas och fnissar lite för mig själv innan hon fortsätter sitt resonemang:

- Jag måste se om det finns någon gravsten med pappas namn. Jag vet inte om han lever eller om han rentav är död.

Jag känner att hennes dementa värld just för stunden är lite för stormig för att låta henne få finnas kvar i den, och jag väljer noga mina ord:

- Men vännen, du är gammal nu vet du.

- Ja. Men jag tänkte att en jordbit väl åtminstone kan finnas kvar. Eller ett fossil. Jag får genomsöka gårdtomten.

Hon går åter ner på huk och gräver djupare med handen i lådan och lipar lite med tungan för koncentrations skull.

Hon söker förstås en känsla av närhet till sin familj. Men den känslan kommer hon inte finna med handen i en låda som huserar gamla servetter, trasiga klockor och förbrukade batterier till gummans hörselapparater.

Jag går fram till henne och hon låter mig ta henne i hand utan protester, och från bokhyllan plockar jag med mig ett fotoalbum jag vet att hon tycker om, innan vi tillsammans återvänder till min uppvärmda plats i soffan.

Så vi sätter oss, slår upp albumet och under tystnad tittar vi länge på första bilden som sitter på insidan av pärmen och visar hennes pappa iförd militär klädsel.

- Så du fann pappa!
- Ja, han fanns i bokhyllan.
- I bokhyllan! Vilken ovanlig plats för en pappa. Jag trodde han fanns på gårdtomten.
- Eller i nedersta byrålådan?
- Ja. Det fanns en möjlighet.

Hon pausar lite med blicken fäst på sin pappa och fortsätter sen:

- Men är han död då?
- Ja, han är död.
- Ja-ha. Då ska jag inte längre vara ilsken på honom.

Du

2010-05-05T23:12:00.010+02:00

Din identitet - din känsla av vem du är - är något du, precis som jag, skapar på nytt varje ny sekund.

Du är uppveckandet av en pågående berättelse, men inte en berättelse enbart av ord, utan även en berättelse av intryck av lukter, smaker, tankar, syner och beröring som ständigt bestämmer vem du är i nästkommande moment.

För varje nyskapad identitet - för varje passerad millisekund - lämnar vi omedvetet en möjlig identitet åt sitt öde, låst och högst existerande i tiden.

Det betyder att du varje sekund lämnar bakom dig en alternativ version av dig själv i form av en passerad portal till en annan version av det du som kunde ha blivit du, men som istället fortsätter existera i ett annat universum och därför nu är skild från dig som en egen alternativ entitet. Varje sekund lämnar du bakom dig en version av dig som valde andra vägar och levnadsöden än det du som i ditt sammanhang fortsätter att vara, och fortsätter vara du med din pågående berättelse.

Med andra ord finns det en variant av dig någonstans i existensen som förevigt läser denna mening och förevigt kommer läsa denna mening. Medan dina hjärna organiserar tiden så du upplever den som linjär, med händelser i dåtid, nutid och framtid, är tiden egentligen en oändlig samling av stillastående moment som aldrig upphör.

Det konsekventa i det som utgör den entitet som är du - ditt pärlband av subjektiva minnen som filtrerar dina intryck - bestämmer vad nästa bild blir i den obrytbara berättelse, som är du.

Bråttom till kyrkan

2010-04-30T22:08:00.024+02:00

Vi sitter försjunkna i tantens soffa - en soffa som byggdes och dekorerades helt säkert närmre 1800-talet än 2000-talet - och i mitt dagdrömmeri fylls jag av den varma känslan att jag befinner mig i en gången tid, tillsammans med tanten.

Det är en mentalt utmattad men tämligen bekväm stund. Hon har blicken fäst utåt i rummet på precis ingenting, och jag likaså, men med skillnaden att hon har sitt medvetande förankrat i en alternativ verklighet, och jag i en övergående dagdröm:

- Nu! Kom nu! Det är bråttom till kyrkan!, utbrister hon med plötslighet.

Jag tänker att det måste vara svindlande att vara mycket gammal tant och komma tillbaka från en vandrande tankegång utan att sen kunna avgöra vad som är verklighet och inte. Så jag möter henne halvvägs, och skapar oss på så sätt en gemensam bubbla av verklighetsflykt:

- Ska vi till kyrkan? Vad händer där?
- Ja! Nu ska vi skynda på med finkläderna.

Jag lägger ett nattlinne i hennes knä, som förslag på klädsel:

- Men det här är inte mina finkläder. Ska du göra mig till skrattminister?
- Med linnet följer sockor!, säger jag och ger henne ett par svarta halksockor, vilket gör hennes kvällsmundering komplett.

- Svarta strumpor!, tycker hon missräknat då den scen hennes hjärna drömt sig iväg till fått fäste i den riktiga sinnevärlden utan att sen utspela sig efter förväntningar.
- Ja?, menar jag.
- Jag kan inte gärna ha svarta strumpor i kyrkan. Det är ju inte begravning vi ska på.
- Vad ska vi göra där då?
- Ja, det står väl förstås på inbjudningskortet. Hon kliar sig på näsan och börjar reflexmässigt ta på sig nattlinnet.

- Jag har inte mottagit något inbjudningskort.
- Då har du slängt det.

Jag har slängt vårt inbjudningskort. Där hon befinner sig mellan två olika verkligheter, som hennes hjärna sammanslagit till en, är det uppenbart att jag slängt vårt inbjudningskort.

Och hon tycks känna sig förorättad av min generella oduglighet när jag trots allt lutar åt den verkliga verkligheten som innehåller nattlinnen och svarta halksockor istället för finkläder och kyrkor. Och det är med viss besvikelse och en desillusionerad ton hon förmedlar sin irritation:

- Nä-äh, nu hinner jag ju inte till kyrkan! Du får åka själv och hälsa prästen en lögn att jag ligger förkyld i migrän och måste plåstras om innan jag kan fara till kyrkan.

- Jag ska hälsa prästen.
- Bra.

Vi sitter fortfarande precis bredvid varandra i hennes majestätiskt ålderdomliga sittmöbel, men nu för första gången under vårt unisona dagdrömmeri märker vi av varandra med direkt ögonkontakt. Hon nafsar sig själv på underläppen med fundersamt anletsdrag och jag lägger handen på hennes axel, lutar mig ett par centimetrar närmre och frågar stillsamt:

- Hittar du på allt det här för att du egentligen inte vill åka till kyrkan just idag?
- Ja.

Origami

2010-04-27T22:28:00.008+02:00

Den oranga svalan breder ut sina stolta vingar och ska just gå till angrepp mot den darrande blå katten/grisen medan den gula grodan planerar en fasligt lömsk attack bakifrån.

Jag har börjat vika origami. Jag gör djur och låter dem slåss i turneringar där mina skolböcker är en arena.

Tanten och tandborsten

2010-04-26T19:14:00.004+02:00

Jag hjälper henne sätta tandkräm till tandborsten, och hon börjar borsta. Hon klarar det rätt bra med sin någorlunda intakta motorik, och medan hon donar med tandborstning och annat kvällsrelaterat bestyr väntar jag på henne i hallen utanför hennes badrum.

  Efter en handfull minutrar stänger hon av vattenkranen och puttar på dörren för att komma ut till mig. Och med små små små vaggande pingvinsteg möter hon mig, lägger sin hand mitt på min kropp och säger smått upprört under den obefogade andfåddheten:

  - Jag kunde inte ställa tandborsten rätt! Var jag ställt den nu kan ge mig alla möjliga sjukdomar!

  Jag lägger huvudet på sniskan för att se runt hennes axel in till toaletten och ser att tandborsten mycket riktigt inte står i tandborstmuggen var hon brukar ha den.  

- Varför har du lagt den i tvättkorgen? 
- Det var den enda förvaringsboxen jag kunde hitta som var tillräckligt stor för att jag skulle pricka rätt. 
- Haha, ja du har till och med bäddat in den i ditt nattlinne ser jag.  

Ett plötsligt leende träder fram på hennes ansikte och hon tittar upp på mig och möter min blick:   

- Jaa-a-hah! Har jag det? Ja, men då så!

  Med blicken fäst i hennes tänker jag att hon skulle vara pricken över i:et i Karl-Bertil Jonssons julsaga.  

Hon tycks nöjd med vart konversationen burit hän. Den logik som finns i vissa gamla tanters huvud fungerar inte som min och din, men den fungerar allt som oftast för dem, och det ska man inte ta ifrån en mycket gammal tant.  

- Nu vill jag sova!, säger hon med viss upprymdhet och jag följer henne till sängen. Och när hon vaggat ner på sängkanten och sitter tryggt ser hon på mig och säger:

- Det har varit en lång dag, och imorgon ska jag väl till skolan, eller är det lördag imorgon? Jag hoppas jag kan somna.
- Imorgon är du ledig.
- Jaha! Vad bra.
- Så du får sova hur länge du vill.
- Åh vad skönt. God natt!
- God natt!

Innan jag går och skriver nattrapporten tar jag hand om hennes tandborste och tänker att det vore bra att själv ha små troll som tar hand om alla saker man förvirrar iväg.

Nu är det dags

2010-04-24T10:36:00.002+02:00

Hej kära läsare!

Jag sitter nu i skrivande stund och köpslår med mig själv om huruvida jag ska be om ursäkt för att jag gjort avkall på bloggandet under April månad eller inte. Och jag tänker att nej, det är ju fasligt ocoolt att be om ursäkt för sånt. Men däremot vill jag förklara:

Två av de tanter som figurerat mest på bloggen dog under April, och det var anledning nog för mig att ta en paus.

Nu är det hursomhaver ny bloggsäsong på ingång, och jag hoppas ni ser fram emot det lika mycket som jag.

Yours truly

Dags för ett moget inlägg

2010-04-01T23:38:00.004+02:00

Haha, utan tvivel den roligaste sidan på internet:
British Jewish Studies

Varsågoda!

Konversation med tant

2010-03-31T20:01:00.023+02:00

Den besinningslösa skräck och själsliga panik som stundom drabbar mina kognitivt krokiga tanter är som en endemisk infektion av det kollektiva sinnet - drabbas en så drabbas alla.

Och just ikväll sitter jag med en disharmonisk tant vars orolighet slår ut i full avdelningspanik om jag inte vänder hennes själsliga vånda till en något mer välstämd och melodisk sinnesstämning.

Vi sitter i soffan i allrummet, tanten och jag. Och här får ni en inblick i hur konversationer ser ut på mitt jobb:

- Jag måste hem idag, jag tänkte aldrig gå ut på nattövning!
- Nattövning?
- Halm och hö!
- Halm och hö?
- Eller vad de nu har...
- Vilka då?
- Jag vet inte, men det handlar om pengar.
- Nattövningen?

Jag hoppas att mitt karaktärsstarka lugn ska smitta av sig på tanten, men hennes oro eskalerar:

- Förövarna! Deras syndikat!
- Sysslar de med halm och hö?
- Deras verksamhet är för mig okänd.
- Men det har att göra med pengar?

Hon svarar inte direkt. Istället sjunker hon in i sig själv en stund, och psyket balanserar på en tunn lina:

- Jag tänker inte bli behandlad hur som helst!
- Av förövarna?

Istället för att avleda henne med prat om väder och andra saker som inte bär relevans för vårt här-och-nu försöker jag hitta den rätta kombinationen ord, med den rätta tonen i rösten, så hon ska slippa känna sig bortlurad från sin nuvarande mentala scen.

- Jag måste ju få komma hem!
- Du slipper nattövningen.
- Tack.

Konversationen tar därmed slut och oron är överspelad:

- Är det dags att gå och lägga sig?, undrar hon.
- Ja, jag tycker det.

Gamla människor tror att jag är tjej #3

2010-03-29T18:30:00.001+02:00

Tant: Ja du är snygg!
Jag: Tack, vad säll du är! Du är vacker du med.
Tant: Ja, och håååret! Snygg är du. Mycket snygg! En snygg kille ska du ha också!

Drömmar om dekadens

2010-03-27T10:10:00.008+01:00

Scenario
Klockan är åtta på morgon, dagen är idag - lördag, och jag lägger mig i sängen full/bakfull med en svärmande huvudvärk medan hjärnan genererar minnesluckor och sållar bland ofullständiga oönskvärda minnen från natten som gått.

Egentligt scenario
Jag är uppe halv åtta, och dagen är idag - lördag. Jag sätter mig i köket och läser njurfysiologi som jag stundom låter varva med SvD. Jag kokar mina morgonägg, ordnar en kopp te och fullföljer min halvautistiska morgonrutin, och känner mig fantastiskt orock-n-roll, vetande att min mentala självbild inte stämmer överens med hur jag lever mitt liv.

Minusdag

2010-03-21T15:29:00.003+01:00

Jag nös och bet mig i tungan. Nu är den svullen och jag har talfel.

Gamla människor tror att jag är tjej #2

2010-03-19T18:27:00.026+01:00

Det brukar vara en bedrift att få tanten att ta sina mediciner, men ikväll går det bra, och jag sätter mig på sängkanten mycket tätt intill henne, eftersom jag vet att hon snart domnar bort ifrån mig.

Ihop med farmakan jag just administrerat bildar hennes över 90 år gamla stämband en fantastiskt harmlös och välmenande tantröst:

"Det sitter en tjej bredvid mig nu! Hihi, jaa titta!"
"Jag är en kille!"
"Är du en kille?"

Hennes dimmiga tillstånd är redan alarmerande och jag ser i hennes ögon hur medicinerna mobiliserar och får fäste i kroppen medan hon obönhörligt faller djupare och djupare ner mot avgrunden av en mental dvala.

"Ja, jag är kille!", svarar jag.
"Vad ska du med det till?"
"Ingenting, jag bara är d-"
"Ssssssh! Gumman ska ha sista ordet!"

Hennes ögon faller ihop och det handlar om sekundrar innan dessa okristligt starka mediciner jag petat i tanten förvandlar henne till en säck potatis.

"Jag är faktiskt pojke", svarar jag med så mycket konstlat lugn i rösten jag förmår.
"Jasså. Ja det var det värsta jag sett."

Antagligen har hon redan glömt att jag sitter bredvid henne, och varifrån min röst kommer är en tidsrumslig fråga hon inte befattar sig med.

Hon mumlar en avslutande vers vars innebörd jag inte lyckas göra något av, men fler (halv)sammanhängande meningar lyckas tantens sövda huvud inte artikulera ihop.

Och med den harmlösa tantrösten ekande i mitt huvud bäddar jag ner henne, släcker sen lampan på nattduksbordet, och tänker att jag inte alls tänker låter gumman få sista ordet ikväll:

"Godnatt tanten!", viskar jag, och stänger dörren om henne.

Tanten med sorgekläder

2010-03-17T20:44:00.032+01:00

Efter att hon tillbringat misstänksamt mycket tid på sitt rum skymtar jag henne i andra änden av korridoren påväg ut mot korridoren, till synes lite besvärad inför uppgiften att ta sig förbi tröskeln med rullstolen.

Hon har staplat en hög med kläder i knät som gungar till och nästan välter när rullstolen accelerarer efter ansatsen förbi tröskeln:

"Oj oj, här kommer jag!" och välkoordinerat bromsar hon stolen med ena handen och säkerställer sin klädlass med den andra.

Vad som fångar min uppmärksamhet är alltså klädhögen hon placerat i knät. Den når upp till hakan på tanten och är främst en svartfärgad historia av kjolor och blusar, ihopvikta med minutiös prydlighet. Jag tänker att hon antagligen behöver någon form av assistans, så jag valsar min väg fram till henne varpå syftet med hennes påfund uppdagas:

"Sorgekläder! Kom och köp sorgekläder!"
"Va, varför det? Har du upprättat loppis?", frågar jag för att visa att jag uppmärksammat henne.
"Ja, jag tänkte att man kanske slipper vara ledsen om man gör sig av med alla ledsna kläder man samlat på sig med åren?"

Den Nalle Puh-filosofiska fraseringen är slående, men jag vet inte om hon är glad, ledsen eller mittemellan, så jag svarar hennes tragikomiska yttrande med munter och nyfiken neutralitet:

"Är det sånt du grubblar över själv inne på rummet?"
"Janej. Men... Jag kanske ångrar mig förresten", säger hon och suckar ljudligt.

Hon släpper mig med blicken för en sekund och gestikulerar sedan med bägge armarna rätt upp i luften och fortsätter:

"Det finns ju så mycket minnen! Och jag vill nog behålla mina ledsna minnen också."
"Haha, ja. Du har så rätt", säger jag, lite lättad över att hon tycks ha god sinnesstämning.

Hon tittar med viss förundran på sin hög med sorgekläder, och antagligen har hon glömt varför kläderna ligger där och hur de kom dit. Hon viker upp det översta plagget och ger det till mig, och undrar om jag inte vill hjälpa henne hänga in hennes kläder. Hon ler så busaktigt en tant förmår och jag skrattar med henne. Och sorgeplagg efter sorgeplagg hjälper jag henne hänga in, medan hon instruerar mig om vad som ska hänga var i garderoben hon tidigare tömt för att sälja av sina gamla sorger.

Tanten och kannibalerna

2010-03-14T19:15:00.065+01:00

"I will FOOOLLOW, wherever it might TAAAKE us, chasing through the skyyy higher higher, HIGHEEEEEEER!"

Lugna favoriter spelar Higher hos min tant, och med eminent tenorstämma fyller jag i Erics tonartshöjda slutrefräng samtidigt som jag dansar med improviserad koreografi - till tantens (publikens) stora förtjusning.

Men jag blir abrupt avbruten och obarmhärtigt sliten från min idolbubbla av att en annan tant - en mycket litet, krokig, spenslig tant - obemärkt har smugit sig in och placerat sig stående på tröskeln till rummet för att beskåda min kabaré.

I ett oavslutat danssteg stannar jag, ooergonomiskt frusen fast. Vi stirrar oförstående på varandra, den lilla tanten och jag, tills jag erkänner mig bittert avslöjad och bryter tystnaden:

"Hej!", försöker jag med.
"Det är kannibalar där ute...", svarar hon med en tumme slängd över axeln för att peka mot korridoren varifrån hon kom.
"Åhnej! Har de försökt äta dig?" frågar jag med kvarhängande inlevelse från min idolbubbla.

Jag går till radion och knäpper av den.

"Näe, jag vet inte. Jag tror inte det." Hon borstar sina ärmar för att försäkra sig om att hon inte missat några bitmärken.

Samtidigt känner jag hur min tant trevande och förtänksamt med sina tio fingrar fångar min vänstra hand. Jag sätter mig i sängen med henne medan vår gäst betraktar oss med visst utanförskap.

Fri från bitmärken men med uppenbart plågad själ vänder hon sig i riktning mot korridoren, och likt en ung soldat med kompassen ställd mot Normandie, vet hon att ett osäkert öde väntar:

"Jag kanske kommer tillbaka", uttrycker hon med heroiskt vemod.

Med Ozzy Osbourne-liknande tomtesteg promenerar hon bort genom den en och en halv meter långa hallen för att sen stanna till vid ytterdörren. Hon kikar ut med höjda ögonbryn, först åt vänster sen åt höger, och när kusten verkar klar tar hon sats för att flykta så hastigt en liten krokig tant förmår.

Potatistant på jobbet

2010-03-10T16:30:00.034+01:00

"Hrrm. Kliar på ryggen...", mumlar jag för mig själv och gnor mig mot en vägg.

Medan tanterna äter middag cirkulerar jag sittandes på en rollator och håller mig synlig för att förebygga eventuella tantincidenter.

"Åååh!! Det kliiiar så!" avbryter närmast sittande tant med samma disharmoniska stämma man kan vänta sig från någon som får ett kallt glas vatten längs ryggraden. Jag fäster en förvirrad blick på henne och undrar varför hon ekar mina ord.

"Nej, det var på mig det kliade", förklarar jag.
"Nää?"

Hon darrar lite med besticken medan hon petar på en potatis och får den att rulla iväg över tallrikskanten. En tankepaus har infunnit sig i hennes huvud:

"Mrrhrmm... Åh. Okejdå.", svarar hon med tillrättavisad ton medan hon sträcker ut en pekande hand mot den tallriksförvisade potatisen: "Men den där hoppade iväg!"

"Haha ja, den gjorde det", skrattar jag.

Efter ett par försök lyckas hon spetsa potatisen på sin gaffel, och jag tänker att det måste vara besvärligt att traggla sig fram genom dimman i tantens huvud.

Trivs bättre i vården

2010-03-08T19:00:00.007+01:00

Såhär har jag förstått att genomsnittsdagen på kontoret för en stridspilot ser ut:

Iförd G-dräkt som stänger av blodtillförseln nedanför höften krystas och stonkas det för att trycka upp blod till hjärnan mot en gravitation som är nio gånger större än den vid markytan. Samtidigt manövreras stridsplanet som flyger i treHUNDRAtusen kilometrar i timmen i tre dimensioner medan fienden skjuter skarpt och man kämpar för att inte bli temporärt blind av G-krafter.

Stridspiloter måste vara världens häftigaste människor. Själv kan jag knappt gå och tugga tuggummi samtidigt, men det räcker om man jobbar inom vården.

Blomtant på jobbet

2010-03-07T22:02:00.024+01:00

Hon fäster en forskande blick på mig medan jag lirkar med låset till den arkaiska trälådan jag tillskansat mig från hennes vitrinskåp.

Äventyrslystet hoppas jag på en fantastisk samling förseglade minnen, kanske i form av svartvita fotografier och uråldrig korrespondans. Jag känner att låset börjar ge med sig medan tanten förväntansfullt hänger över min axel och gång på gång frågar vad jag tror finns där i.

Lite missräknat upptäcker vi snart att den inte gömmer någon inblick i hennes unga år, men däremot gömmer den dessa:

"Vilken kammar du helst håret med?" frågar jag och ler, lite besviken över skattens banalitet.

"Det där är köksredskap! Ska du lura mig får du lura mig snällt. Jag vill inte få klet i håret." svarar hon med integritet.

Samtidigt fortsätter jag min nobla skattjakt genom skåp och lådor, i hopp om att finna fler tidskapslar någonstans i hennes lägenhet.

Efter en minut eller två ser jag i min ögonvrå hur hon fattat tag i diskborsten för att behandla den som en dammvippa:

"Här blir ju skinande rent!" förklarar hon förnöjsamt med tungan utanför munnen, medan hon med halvgracila handledsrörelser vördnadsfullt stryker borsten över fönsterblommorna.

På jobbet

2010-03-03T19:03:00.039+01:00

"Sätt dig upp ordentligt vännen, annars faller du i golvet." Mina vänligt sinnade varningsord når förstås inte förbi den narkosbubbla som ikväll hyser hennes uppluckrade verklighet.

"Jag tycker du är fiiin. Ja-a hehe! Finofinomargarino!"

Hennes gestikulerande kråkhand valsar en halv centimeter framför min näsa och jag skrattar åt att hon rimmar med sina ögon i kors. Medicinerna måste ha slagit hårt, tänker jag medan jag håller om hennes ben så hon inte glider ned från sängkanten.

"Hihi. Du är en söt en... Eh. Någon har tagit mina skor. Var det DU?" Klämkäckt lägger hon sitt pekfinger på min näsa när hon efter visst sökande hittar den.

"Ja, det var jag!" svarar jag. Smått modfälld blickar hon ned mot sina fötter och håller kvar pekfingret på min näsa som stöd ifall hon i all sin svindel skulle tappa balansen.

"SVIIIINSVANS!!" utbrister hon och försöker drämma till mig med sin arm, men missar. Hon slungar istället ned sig själv i sängen - och somnar tvärt.

"Godnatt finofinomargarino!", viskar jag efter två handfulla sekundrar, och lägger täcket över henne. "Finofino...margarino", genmäler hon sömndrucket från sin dimmiga bubbla under täcket, ut i det mörka rummet.

Skotanten

2010-03-01T22:17:00.005+01:00

Tant: Det är något nere vid fötterna! Jag ser det!
Jag: Det är dina skor.
Tant: Men jag trampar ju på dem!
Jag: Du har dem på dig.
Tant: Jag har dem på mig...? Jasså jaa-ha, jag har dem på mig!

Halsdukstant

2010-02-27T22:06:00.035+01:00

"Men neej!! Stjäl du min halsduk!?" skriker hon från den absoluta toppen av sin vokala förmåga och jag rycker reflexmässigt till för att parera det stridslystna verbala utbrottet.

Lugnet och tystnaden infinner sig åter i rummet efter hennes mycket korta och intensiva utskällning, men ickedestomindre känner jag mig besvärad över att ha blivit ryckt ur mitt introverta zombie mode - min mentala jobbdvala - tillbaka till verkligheten.

"Ojdå! Behövde du den?" frågar jag med en förvirrad och lite nyvaken känsla i kroppen. Jag orkar inte bråka.

"Den är ju privat!!" Hon blir utom sig och börjar gräva i sin väska. Jag gissar att hon letar efter pepparspray hon kan duscha mig med men hon inser snart att det inte är lönt och försöker istället med fler uppstudsiga ord: "Jag bär mina djupaste hemligheter i den! Top secret!, hade det kunnat stå, om inte någon glömt märka den!"

"Nämen?" undrar jag och tänker att nytt bloggstoff håller på att formas. Hon släpper mig med blicken, funderar en stund och suckar innan hon fortsätter i lugnare tempo:

"Det är större än polisen detta och jag är inte så stark att jag kan ge dig en knock out helt själv. Vill du ge tillbaka min halsduk?"

Hon får tillbaka sin lingonsyltshärjade haklapp och jag tänker att varje dag är ett äventyr i den sjumilaskog som är de dementas värld.

Uttråkad?

2010-02-24T20:31:00.003+01:00

Gå till en frisersalong, be om en Hitlerfrisyr och se vad du får.

Lexus

2010-02-23T21:43:00.004+01:00

En flicka i en saga.

Klicka på bilden för att se den större.

En och en halv meter tant!

2010-02-22T20:43:00.018+01:00

Tanterna är färdigmedicinerade och jag går kvällsronden med dansanta steg i drömmande tankar, ensam kvar på avdelningen.

Jag passerar dörr 210 i korridoren och hör hur den mycket försiktigt öppnas bakom mig. Dörren står sen öppen i några sekundrar innan ett mycket litet huvud nyfiket letar sig ut i korridoren.

Tantens huvud får straxt syn på mig och vi delar fem sekundrar av tystnad med låsta oförstående blickar på varandra. Hon stegar sen ut i korridoren - löper förbi mig i hastig tanttakt - och sätter ljud till den i övrigt tysta korridoren:

"En och en halv meter tant! Här kommer jag! En och en halv meter!"

Rytmen i hennes tal för mina tankar till 1920-talets tidningspojkar som med bjällerklockor i korsningarna på kullerstensgator upplyste stadens invånare om de senaste nyheterna:

"En och en halv meter, UNGEFÄR! Nu tågar jag fram!"

Hon fortsätter förbi mig genom korridoren och jag tänker att jag låter den en och en halv meter långa tanten avsluta min rond åt mig.

Väderrapport

2010-02-21T18:03:00.006+01:00

Skruvade just med ett avsevärt mått av ångest på elementet på nytt.

Det skulle kännas betryggande att ha ett par tjocka dresserade brevduvor i ägo ifall den här vintern visar sig bli nästa teknologibegravande istid.

SOUND OF TRAINS & AEROPLANES

2010-02-20T13:32:00.005+01:00

Här är några av Fight Clubs fantastiska bilder från Debasergigget!

Emil

2010-02-19T18:54:00.001+01:00

Här ser ni Emil! Vi snickrade ihop lite porträttbilder inför en ny myspace som tar form snart.

Sound of Trains & Aeroplanes

2010-02-17T13:21:00.006+01:00

TACK för en fantastisk kväll på Debaser igår! Jag och resten av STA hade grymt trevligt ihop med er, och ni hade grymt trevligt ihop med oss!

Har ni bilder eller videoklipp från igår får ni gärna kommentara inlägget :-)

LOVE.

Arbetslös

2010-02-16T13:08:00.003+01:00

Jag har bestämt mig för att ägna min överskottsenergi åt att bli vänsterhänt och att bygga en svävare. Meningslöst ur överlevnadssynpunkt. Extremt funktionell ur skrytsynpunkt.

Nu planerar jag inför sommaren

2010-02-14T15:00:00.004+01:00

Medellängden på folk i olika länder:

Australien, män 178.4 cm, kvinnor 163.9 cm

Japan, män 171.5 cm, kvinnor 158.0 cm

Sverige, män 181.5 cm, kvinnor 166.8 cm

USA, män 176.3 cm, kvinnor 162.2 cm

Vietnam, män 162.1 cm, kvinnor 152.2 cm

Ser ut som att mitt nästa resmål blir Vietnam. Resa ska vara stärkande för självkänslan.

På jobbet

2010-02-13T16:54:00.002+01:00

Jag: Hej!
Tant: Hej! Är du här för att lura mig?
Jag: Ja! Men bara på ett snällt vis.
Tant: Så du ska inte slå mig i huvudet med en kanna vatten?
Jag: Nejdå!
Tant: Bra! Då är du välkommen in.

Dötid

2010-02-11T23:09:00.015+01:00

Jag har designat en potentiellt livsförändrande lek för oss ensamma människor som tillbringar för många drömmande timmar framför datorn. Såhär går den till:

Gå in på eniro och knappra in ett slumpmässigt nummer. Copy pasta namnet du får fram och sök upp människan på facebook.

I ett mail till honom eller henne förklarar du sen att "Shit! En trevlig liten slump ledde mig hit till just dig!", medan du i själva verket tänker att "Shit! Den här människan ska jag tillbringa resten av mitt liv med!", mest för spänningens skulle, men man vet ju aldrig.

Leken kallar jag "Tillbringa resten av mitt liv med..." och man har hur många liv som helst och kan spela så många gånger man vill!

REM

2010-02-09T23:05:00.006+01:00

Inatt skulle jag hoppa bungyjump från en 700 metrar hög svävande klippa i ett naturromantiskt Avatarliknande vilt Amazonas, och allt som existerade i kosmos var mitt hopp, där och då, i min fantastiska drömvärld.

Jag blundade och fyllde mina lungor med Amazonasluft, det pirrade till i fötterna och jag släppte taget för att falla.

Och sen vaknade jag.

När jag förstod att drömmen var en dröm skrev jag på en bit papper ned hur jag ville att det skulle fortsätta.

Lemuuuuuur

2010-02-08T10:48:00.003+01:00

Haha, jag ser detta och tänker att Madagascar måste vara vääärldens bästa plats.

Men i mitt omåttligt glamorösa liv hinner jag nog bara med Skansen, på sin höjd. Men med mina vassa ninjaskills och lite tur kan jag nog få med mig en sån här fantastisk varelse hem! Gissa om lemurtricket kommer göra min sommar ;-)

Kväll på jobbet

2010-02-05T16:40:00.028+01:00

Klockan är halv nio och det är bara jag och två tanter vakna. Vi sitter i soffan i allrummet och konverserar löst medan TVn i tystnad kastar färger på oss i det nedsläckta rummet.

"Tror du på spöken?" frågar jag tant nummer ett - låt kalla henne tant Gräddelin för att ge henne ett namn.

"Nä, haha, jag vet inte. Jag lämnar frågetecken på den frågan." Hennes parkinsonism gör att hon gungar med huvudet och talar med en viss takt, nästan som en metronom till den melodi med vilken hon ljudar sina ord. "Jag har då inte blivit hemsökt vad jag kan minnas."

"Vad pratar du om, Tjabo?" Tonfallet säger mig att tant nummer två - låt kalla henne tant Grön - inte håller med tant Gräddelin. "De springer ju omkring här mitt framför näsan på dig!" Hon gestikulerar ut i rummet med ena armen.

"Gör de!?" utbrister tant Gräddelin nervöst med bred dialekt.
"Ja!"
"Usch då! Hoppas de inte slemmar ner oss."
"Ne-ejdå." säger tant Grön med puppy-eyes låsta på vad jag gissar är min haka. "De brukar vara snälla med sånt. I alla fall mot lilla mig." Jag förstår att konversationens innehåll fallit ur hennes minne.

"Då slipper jag oroa mig då." svarar tant Gräddelin som fortfarande är med i konversationen och lutar sig med lättnad tillbaka i soffan medan tant Grön sitter fortsatt fryst med tomhet bakom blicken, låst på min haka.

The Black Hole

2010-02-03T21:16:00.003+01:00

Något som gör mig glad är välsnickrade kortfilmer som denna. Enjoy!

What's in Ioni's bag?

2010-02-01T19:10:00.014+01:00

"Storstädning i den Appelbergska residensen!!", ropar mamma med oroväckande inbjudande tonfall.

Hela världen vet att det är aaaaaaaalldeles för tidigt för något sånt just då, känner jag, och jag har precis inlett ett dramatiskt krig med väckarklockan - som jag dessutom håller på att vinna. Det tänker jag inte avbryta och jag tänker inte lämna sängen.

Däremot passar jag på att städa ur väskan, efter jag mördat väckarklockan. Och jag tänkte att jag bjuder på en bild av det universum jag fann där i, och som jag på daglig bas bär med mig i mitt fantastiska liv:

Från vänster till höger, typ:
1. Väskan - av märket Crumpler (egentligen kameraväska)
2. En trisslott, tydligen?
3. Capo
4. Bok: Musicophilia av Dr. Oliver Sacks
5. Bok: Synaptic Self av Dr. Joseph LeDoux
6. SL-access-kort!
7. Rubiks kub
8. Rubiks Revenge (4x4)
9. Teddy (sitter ovanpå Rubiks revenge)
10. Läkerol
11. Lakritstuggummin
12. Någon annan läkerolgrej
13. Ett paket strängar
14. Nycklar och hörselskydd (liten orange ask i förgrunden)
15. Plektrum i tre olika tjocklekar och färger
16. Biljetter till vår spelning på debaser 16/2
17. Ett värmeljus
18. En origamisvala
19. Ett äpple
20. Biobiljetter jag fick från ett forskningsprojekt på KI
21. Hörlurar
22. KI-almenacka
22. Ernietröjan, som allting fick ligga på här

Busshållplatsen

2010-01-30T00:36:00.010+01:00

Jag delar busskur med en tant som ser ut att höra hemma i en trollsaga; kutrygg, häxnäsa, rund liten mage, ena ögat kisande, kraxig röst och långa smala pekande fingrar.

"Väntar du på 618?", harklar hon fram medan jag undersöker tidtabellerna.
"Nä, 811 väntar jag på.", svarar jag.
"Ja! Jag menade den ja!", säger hon och viftar med sitt långa smala pekande finger ovanför huvudet för att visa att hon är med i spelet igen.
"Jo, den väntar jag på."
"Mm!"

Vi säger inget mer på en stund men hon fyller luften med ett par hemtrevliga hmm-ande ljud som efter en stund börjar ta form till en liten improviserad melodi.

Jag hinner måla upp en bild i huvudet var hon bor i en mossig timmerstuga i en granskog och iförd förkläde slänger med 150 år gamla köksredskap i jakt på sina förlagda decilitermått medan hennes katt lapar i sig brödsmeten, när hon på nytt tar sig till orda:

"Jag satt här och gissade på, om du var pojke eller flicka!"
"Jaha?", undrar jag lite förväntansfullt.
"Jag gissade på pojke.", svarar hon och ler.
"Ja, det var ju både rätt och bra." säger jag och skrattar lite.
"Ja det var det! Och lite tur också. Annars hade jag gissat fel."

Bussen kommer. Jag tar tanten under armen och hjälper henne ombord. I samma stund som hon slår sig ned på sätet allra längst fram i bussen, tänker jag att det var den sista konversationen jag någonsin kommer ha med den kraxiga och söta trolltanten.

Dagens meny

2010-01-27T20:41:00.003+01:00

Ikväll känner jag för kött till middag. Gärna något utrotningshotat.

Förslag på efterrätt?

Stephen Fry

2010-01-26T23:42:00.005+01:00

Jag älskar den här mannen och hans vackra hjärna. Jag kan lyssna på honom prata om vad som helst for hours on end och inte känna en uns av tristess.

På jobbet

2010-01-24T13:23:00.015+01:00

Kvällen är snart slut, alla lampor är släckta och jag går in till en tant för att administrera kvällsmedicinerna. Hon sitter på sin sängkant och verkar mycket glad av att se en annan människa.

"Nämen hej!!" utbrister hon med förvåning i rösten.
"Hej du!" svarar jag.

En lång tystnad får fäste i hennes nedsläckta vårdhemsinredda rum medan jag fördjupar mig i farmaka och signeringslistor i hennes medicinskåp. Hon betraktar mig och släpper mig inte ur blicken för en sekund.

"Är DU min pappa??"
"Haha, nä."
"Nä... Åh, så dum jag är ibland." Hon tittar ner i golvet och blir för en stund medveten om sin kognitiva förbistring.

"Det är ingen fara", intygar jag och ler försäkrande.
"Nä. Det är bra det..." Hon pausar för att sortera lite i handväskan hon lagt i knät och fortsätter sen:
"Men... är du min mamma då?"

Hon får sina tabletter och en godnattkram innan hon hinner bli obekväm av att jag inte svarar, sen skrattar hon lite åt sin egen förvirring och vi skiljs åt för dagen. Jag tror hon sover gott och gläds åt att jag inte anmärker oordningen i hennes tankegångar.

118 100 - jag, 1 - 0

2010-01-23T21:52:00.057+01:00

Det kan ha varit den bästa digitala bitchslappen jag någonsin varit med om! Jag minns att jag satt på en nattbuss, grubblade kemi och slogs av en svårlöst fråga. Efter mycket fundering blev frågan något av ett hjärnspöke.

Jag har aldrig smsat 118 100 förut, tänker jag och tar fram mobilen.

Sms: Hej alla glada på 118 100! Jag undrar om man kan använda ammoniak som nervgift?

Jag får inget svar och blir lite irriterad eftersom det var ett dyrt sms. Jag smsar igen.

Sms: Eh. Hej. Igen. Varför svarar ni inte på mitt förra sms?
Svar: Det. Försvann. I. Cyberrymden.

CYBERRYMDEN! Ungefär lika uppfriskande som att febrig trilla ner i en isvak. Jag känner mig bitchslappad, men mina hjärnspöken dog av kallsupschock.

Yrkesval

2010-01-20T23:49:00.003+01:00

Nu är det förstås uppenbart att mitt förträffliga band kommer slå stort någon dag, men karriären vid sidan av då?

Infiltratör

2010-01-18T14:44:00.027+01:00

Ni som läser min blogg vet att jag jobbar inom vården. Närmare bestämt är jag på en låst avdelning med människor som drabbats av otäcka hjärnsjukdomar.

En kollega och jag misstänker att en utredning av vårdkvalitén pågår just nu i form av att en av våra patienter är skådespelare. Ja, hör och häpna och läs det igen: en av våra patienter skådespelar sin sjukdom för att forska om hur vårdpersonal beter sig kring dementa.

Just nu tror ni mig förstås inte, men våra misstankar är faktiskt inte substanslösa. Vi hade liknande aningar om den misstänkte utan att tidigare ha pratat med varandra, och tids nog ska ni se att jag har ett inlägg med rubriken "Hate to say I told you so".

Elementary, my dear Watson. Vi har en infiltratör.

Karriärsdrag

2010-01-17T00:33:00.010+01:00

Mitt ego svävade iväg lite ikväll, så jag gick in på platsbanken för att hora mig bland högtravande annonser och bli nekad ett par välbetalda jobb. Det är nämligen så jag tar ner mig själv på marken när mitt ego spattat loss.

Jag hade hoppats på ett astronautjobb, men nej. Däremot sökte jag jobb som superhjälte, minröjjare i baltikum och överläkare till oftalmologerna vid Huddingekliniken. Jag vet inte riktigt vad något av det betyder men nu hoppas jag nästan jag får alla tre.

Rymdvarelser

2010-01-16T00:14:00.006+01:00

Tant: Jag har för mycket vatten! Det går inte. Du får fylla på glaset lite mer...
Jag: Men då får du ju ännu mer vatten?
Tant: Ja?
Jag: Du har för mycket vatten och du vill att jag ska fylla på ännu mer?
Tant: Ja?
Jag: Ser du hur logiken i det brister en aning?
Tant: Nej?

Mormor

2010-01-14T23:40:00.003+01:00

Det är något ohämmat med gamla människor jag bara älskar.

Hon försökte iaf

2010-01-13T21:09:00.002+01:00

Det är nästan nostalgiskt. När min syster lagar mat ser det ut som plastspyorna man köpte på Buttericks när man var åtta bast.

På jobbet

2010-01-09T19:17:00.007+01:00

Jag plockar disk från ett bord varpå en tant forskande smusslar sig fram och tar en av tallrikarna. Hon vrider och vänder på den medan jag pausar vad jag gör för att stirra menande på henne. Hon tar ingen notis om mig.

Jag: Men hålla, stjäl du min disk? Hon möter min blick.
Tant: Nä... Jag... Nä. Konstpaus. Det fanns nånting här borta.

Hon pekar bortåt på något.

Jag: Men där borta blir den inte ren, ge tillbaka!
Tant: Nä... Jag...

Hon rusar iväg mitt i meningen så snabbt en 85-årig tant förmår och lägger min disk i bokhyllan.

Bea

2010-01-07T15:55:00.003+01:00

Modell: Bea
Design & smink: Donna
Foto & Redigering: Jag!

Min nästa fotosession kanske blir en Avatarplåtning :)
Någon som är sugen?

Året 2009

2010-01-04T12:54:00.002+01:00

Jag stal frågorna från min gamle vän Christian Odelmalm.

Året 2009

Gjorde du något som du aldrig gjort förut?
Jag läste fysiologi, avslutade kemikursen och spelade in vår första musikvideo :)

Höll du några av dina nyårslöften? Har du några nya?
Att jag skulle bli mer awesome och jag är mer awesome än någonsin. Mina nya är att skriva VG även på nästa kurs, ta körkort, göra en resa och få lite större moment avklarade med bandet.

Dog någon som stod dig nära?
Ja, morfar.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar?
Ja! Grattis till Ullis och Steffe, och Ola och Åsa! Och ledsen om jag glömmer någon nu.

Vilka länder besökte du?
Ehm. Jag har tillbringat året i Älta, Ropsten och Solna.

Är det något du saknade som du vill ha nästa år?
Resor och större spelningar!

Vilket datum kommer du alltid minnas, och varför?
Jag har inget långtidsminne.

Vad var din största framgång?
Skolan och bandet, hands down.

Största misstaget?
Jag har alldeles för stort ego för att inse att jag begått några misstag.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag blev gravid en kort sväng.

Bästa köpet?
Rubiks kub 4x4 och diverse kamerautrustning.

Vad spenderade du mest pengar på?
Sex. Nä, men bandet, kamerautrustning och böcker skulle jag tro. Helt i vanlig ordning.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Bra betyg på fysiologitentorna, musikvideon och det faktum att vi får ha med en låt på Panic & Actions samlingsalbum!

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om år 2008?
Jag minns inte 2008.

Var du gladare eller ledsnare under året jämfört med tidigare år?
Individuell sinnesstämning tycks hållas inom relativt konstanta nivåer, där fluktuationer enbart är temporära och orsakade av externt stimuli, så som att förlora a friend or a lover, eller att nå framgång. Baserad på det har jag varit gladare i och med att fler bra än dåliga saker har hänt sammantaget.

Vad önskar du att du gjort mer?
Rest, träffat människor och fotograferat mer.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Allt jag gör är awesome.

Hur tillbringade du julen?
Med familj hemmavid. Jag umgicks mycket med Hjalmar och Gunnar och försökte lära dem om julen med positive reinforcement. Jag vill påstå att jag lyckats väl.

Blev du kär?
Faktiskt lite, men det har ännu inte uppdagats för personen.

Hur många one night stands?
Alldeles för få för att vara singel.

Favoritprogram på TV?
På dator: House, Dexter, The Office och How I met your mother. True Blood får inte vara med för att andra säsongen hade värdelöst manus.

Hatar du någon nu som du inte hatade förra året?
Jag älskar alla!! Kevin Borg kunde inte sagt det bättre själv.

Bästa boken du läste?
"How we decide" av scienceförfattaren Jonah Lehrer.

Största musikaliska upptäckten?
Brand New, om det var i år jag började lyssna på dem?

Något du önskade dig och fick?
Absolut! I sakväg massvis med böcker, kuber och kameraprylar. Fick träffa människor jag önskat träffa, utföra projekt jag önskat utföra och upplevt saker jag önskat uppleva. Tristare än så kan jag inte uttrycka det.

Något du önskade dig men inte fick?
Att bandet skulel ha slagit igenom vore inte fel. Och att bli uttagen till astronaututbildningen för expeditionen till mars om 20 år.

Årets bästa film?
Terminator salvation! Men jag är partisk.

Vad gjorde du på din födelsedag? Hur många år fyllde du?
Jag blev 23 och jag har ingen som helt aning om vad jag gjorde ^_^

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Jag inbillar mig att jag hade blivit lyckligare av fler poäng på tentorna, fler stora spelningar med bandet, fler bra fotoprojekt och annan vardaglig framgång. Den känslan är säkert bara en psykologisk konstruktion och föreställning med föga relevans för verkligheten. Som jag försökte uttrycka tidigare är den subjektiva och individuella lyckan förvånansvärt konstant.

Hur skulle du beskriva din klädstil?
Jeans och tisha!

Vad fick dig att må bra?
Jag har fina vänner vars bra sidor jag återupptäcker ständigt. Jag har även blivit bättre på att sjunga, lärt mig mer än vad jag kunnat vänta mig i skolan och blivit bättre fotograf.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Lady Gaga

Vilken politisk debatt engagerade dig mest?
Min penis

Vem saknade du?
Morfar

De bästa nya människorna du träffade?
Nya, okej. Kanske otippat, men utan reflektion ger jag då ett känslomässigt svar, och det blir Micke från klassen.

En värdefull läxa du lärt dig i år?
Läxa? Jag är bättre på att plåta, plugga och sjunga. Det gillar jag.

Något du fruktar inför nästa år?
Att jag inte lyckas ta körkort och är singel ännu ett helt år. Men jag är för awesome för att det ska fortgå.

Sound of Trains & Aeroplanes

2010-01-03T12:02:00.001+01:00

Emil

Janne

Här är mina porträtt på mina favoritpojkar! Klicka på bilderna för att se dem större.

Reportage inifrån

2010-01-02T18:27:00.011+01:00

Jag har svinont på insidan av svanskotan.

Ibland drabbas jag av minnesluckor och nu har jag drabbats av den dassigast tajmade minnesluckan i min historia.

Någon gång de senaste 24 timmarna har jag troligen varit med om en starkt icke-ortodox incident; i värsta fall orsakad av mitt eget pubertala nyårsbeteende och i bästa fall bara något konstigt i replokalen min hjärna valde att inte registrera.

Den fysiska förnimmelsen av den smärtande svansen tvingar mig att sitta på sniskan och säga "aj" varje gång jag reser mig upp. Den psykologiska bördan får mig att inse hur fantastiskt välanpassat mitt psyke är till mitt dekadenta sätt att leva. Och något med det är mycket störande.

Såatte... ring mig om du vet varför min svans är trasig? Jag har en känsla av att det kan vara en kul historia.

På jobbet

2010-01-01T22:23:00.010+01:00

"Ska jag ta glasögonen om du ska lägga dig?" frågar jag lågmält medan hon sitter på sängkanten och har fullt upp med att vara gammal.

"Ja... det är nog klokt", svarar hon eftertänksamt.

Hon lägger händerna på låren och leker med sina fingrar, tittar på dem en stund innan hon tittar upp på mig och fortsätter:
"Jag måste tacka för klokheten! Det finns inte mycket kvar av den förstår du."

"Jag förstår, men du -" hon avbryter mig med ett leende och ett hurtigt idéfinger upp i luften:

"Eller jo förresten! Det finns nog lite klokhet kvar på ett hörn i huvudet. Någonstans... Jag kände den just. Men jag är fortfarande tacksam för att du delar med dig av din."

Sjuk

2009-12-31T00:46:00.000+01:00

Jag tror jag har RLS i huvudet.

Ältas crazy cat lady

2009-12-29T22:29:00.020+01:00

Här i Älta har vi en mycket gammal tant som bland oss lokalbor är känd för att ha ostadigt beteende.

Exempel:
Den här tantens svar på högljudda grannar är förvisso helt rätt, men tvärt-fucking-om vad den sociala konventionen säger och vad en människa med fungerande prefrontalcortex hade gjort. Ilsket kastar hon omkring sina 250-tal katter bland häxkittlar och brända madrasser i lägenheten när någon stört hennes frid. Hon avreagerar sig sen med att författa brev med utklippta bilder och bokstäver från Elle, Aftonbladet och Psykopatextra. Dessa klistrar hon upp i trapphusen för att sprida osmickrande gothiska historier om sina grannar.

Så till mitt möte med henne.

Vi är ensamma på bussen hon och jag, klockan är efter sju och dagen har mörknat. Efter att ogenerat ha tittat (stirrat) på mig i en handfull minutrar under mitt intensiva ignorerande kommer hon fram till mig och börjar säga saker. Jag ser bara en mimande mun eftersom jag har mina stora isolerande hörlurar på mig.

Jag tar av mig lurarna och hör henne avsluta en mening:
"...klimatforskning!"
"Va?", undrar jag. Hon lutar sig så nära att brännvinsandedräkten får mina slemhinnor att knyta sig.
"Ja, klimatforskningen.", förklarar hon.

Det hela är mycket förvirrande för mig, och jag letar inte heller efter någon substans i det hon försöker kommunicera eftersom hon är som hon är.

Hon fortsätter:
"Man kan åka skidor året om!"
"Jaha?", undrar jag igen.
"Ja, så berätta det för dina vänner." Hon ler nöjt och avlägsnar sig sen långsamt.

Kanske berusades jag temporärt av alkoholdiset men jag funderade på om hon faktiskt ville något mer än att bara kontakta verkligheten från dimman av sitt valpiga demenstillstånd. Jag vet ju visserligen inte exakt vad det var, förstås. Men nu har jag delat med mig av vad jag fick med mig, och jag hoppas att ni som läser denna legendariska blogg lyckas dra nytta av crazy cat lady's klimatvisdom.

Omredigerad bild

2009-12-28T21:33:00.008+01:00

Så jag tog mig tid att se över en bild på en av mina favoritmänniskor. Klicka gärna upp för att se den lite större!

Jag har för övrigt planer på en bild med en idé jag gillar skarpt! Jag vågar redan nu säga att det kommer bli det mest intressanta jag gjort (och mest påkostade). Jag behöver en tjej till den, upp med en hand om du är sugen!

Ingenjörer vs. deras robotar

2009-12-27T17:55:00.004+01:00

Nu har det börjat!! Bara en tidsfråga innan maskinerna sparkar tillbaka.

Julstjärna

2009-12-25T19:12:00.009+01:00

Hjalmar (vår hund) har en patologisk rädsla för tomtar, vilket gör det omöjligt för oss att bjuda in någon tjock och skäggig rödklädd julklappsutdelare om julafton.

Så istället gav vi den här alkoholiserade musen en julig klädsel och en administrativ post uppe i granens krona medan vi andra utbytte julagåvor nere på golvet:

Nej, tanken är inte att kvisten ska vara hans penis.

Strilande jul

2009-12-24T15:45:00.026+01:00

Med ganska odiskret uppsåt att naffsa fram innehållet i julklapparna och äta upp julklappspappret hade glade Gunnar bäddat ner sig med sin filt inunder granen redan under natten till julaftonsmorgonen.

Och eftersom det inte är lika bekvämt att ligga på grannbarr som på skumgummibädden - var han i normala fall ligger - la han sig på det avtuggade julklappspappret innan han korvade in sig i sin filt. Och nog blev jag lite kär i varelsen när jag såg hur han ordnat bekvämt för sig :)

Hans intentioner med själva granen är däremot lite oklara. Men gissningsvis vill han betrakta det som en allmän bekvämlighetsinrättning, även om han vet att vi skulle misstycka.

Så vi tar för säkerhetsskull vakt om julutsmyckningen i skift i år och mutar honom med oxpenisar för att bespara julgransbelysning och annan lättillgänglig dekor hans nyfikenhet.

På bilden ser ni Hjalmar och Gunnar som syster och jag tvingade vara med i årets julhälsning.

Brittany Murphy

2009-12-23T21:42:00.014+01:00

Brittany Murphy är död, och jag tycker inte alls om det.

Min svaghet för dysfunktjejer är paralyserande stark, och hennes drömska rollkaraktär i Spun har länge varit en smärtsam romans.

Jul i vårt hus

2009-12-23T11:52:00.003+01:00

Imorgon är det julafton och jag har inte köpt några julklappar.

"Det är tanken som räknas" kanske kan hjälpa mig i år. Visserligen har jag inte lagt ner så mycket tanke på de eventuella julklappar jag köper, men det är det ju bara jag som vet.

Sound of Trains & Aeroplanes

2009-12-22T00:59:00.009+01:00

Att folk ger mina bilder uppmärksamhet är som amfetamin för mitt redan spattiga ego. Med all positive reinforcement kanske jag blir en funktionell fotograf en dag.

Plugg

2009-12-20T18:05:00.005+01:00

Nu är jag och min termos klara med fysiologin.

Någon som vill dela en kopp te under farmakologin på KI nästa termin? Det kommer vara kallt och snö då med.

Berusad människa talar

2009-12-18T21:29:00.015+01:00

I hytten på finlandsfärjan: "Men hallå... vem är, vem fan ere som skrivit på mig?!"

Han ligger på mage med huvudet vid fotändan i underslafen mitt emot min och lyckas i någon akrobatisk nackvridning spegla sig i hallspegeln. Ett gäng killar och tjejer, antagligen yngre än vi, passerar vår människoberikade fyllehytt och fångar hans glada uppmärksamhet:

"Du! Du med livmodern! Ere du som skrivit på mig?" han håller armen utsträckt mot den öppna dörren och håller en skelögd blick riktad mot korridoren tills folket passerat:
"Näe. Det va nog inte hon."

Den hastiga kontakten med verkligheten var ansträngande. Och efter sömnen som följde hade han glömt bort att han blivit skriven på. Mohaha.

Galaxy

2009-12-18T00:12:00.005+01:00

Vätskebrist - check.
Sömnbrist - check.
Saltbrist - check!

Hemkommen från 24 timmars dekadens. Jag vet inte hur mycket min blogg kommer förtälja: what happens at finlandsbåten, stays at finlandsbåten.

Mitt balansorgan blev förvirrat av de svallande vågorna, så när jag väl befann mig på ickeguppande land vacklade jag in i en dörr och tog emot med örat.

Då & nu

2009-12-14T17:54:00.002+01:00

Ja, jävlar.

Tanter på jobbet

2009-12-12T16:56:00.004+01:00

Tant: Var är jag någonstans?
Jag: På en rymdfärja påväg till mars.
Tant: Är jag på Edö?
Jag: Precis.

Karriär

2009-12-10T21:21:00.000+01:00

Man kanske skulle bli astronaut.

MUSIKVIDEO

2009-12-09T19:21:00.004+01:00

Tanter väljer sitt umgänge noga

2009-12-06T00:07:00.013+01:00

Jag kliver in på en tants rum för att kolla läget. Hon sitter på sängkanten i ett transliknande tillstånd och viker med en servett.

Jag: Hej tanten!
Tant: Hej på dig! säger hon med blicken fäst på precis ingenting, och fortsätter med lite fördröjd reaktion:
Tant: Är det mig du kallar tant??
Jag: Ja, när man är över 90 fyllda tycker jag man kan kalla sig det.
Tant: 90! Nä. Kan inte stämma. Du får plocka fram något papper på det. Eller en präst om en sån vet bättre.
Jag: Men jag vet ju hur gammal du är.
Tant: Nä-ä...? Du säger siffror som jag inte vet om de stämmer.

Det blir tyst och hade det inte varit för att hon var en snurrig tant hade tystnaden varit av den pinsamma sorten. Hon tittar på sin servett och fortsätter:

Tant: Jag kanske skulle fortsätta här nu. Du har säkert någon att möta där ute.

Jag känner mig utslängd och går iväg.

Snyggingar

2009-12-03T23:49:00.004+01:00

Listor gjorde man många under högstadiet. Jag tror det handlade om ett spretigt försök att vara pseudo-organiserad.

1. Mitt ex
2. Kristen Stewart
3. Idol-Tove
4. Olivia Wilde
5. Megan Fox

Trasig näsa

2009-12-02T23:51:00.007+01:00

Det här kan vara det konstigaste som någonsin hänt mig.

Befriad från logiksinne, halvt kvar i en kvarhängande kafkaesk dröm, vaknar jag och försöker återfå medvetandet genom att sprattla runt under täcket.

En lukt uppdagas och det väcker mig som om jag badat näsan i ammoniak. Bränt, metalliskt och övermoget bananskal är de tre komponenter som ingår och den bästa beskrivningen jag kan ge.

Vid frukosten känner jag det igen. Sen på bussen. Sen i skolan. Och nu ikväll.

Jag har borstat tänderna tre gånger, tuggat upp ett halv paket lakritstuggummi, snytit ut mina polyper, duschat och bytt kläder.

Differential diagnosis, people. Varför hallucinerar jag lukter?

Musikvideo

2009-12-01T23:56:00.005+01:00

Mitt band Sound of Trains & Aeroplanes har en musikvideo på gång som kommer upp på youtube om ett par dagar. Vi ärade medlemmar i detta fantastiska band fick en förhandsvisning idag och det ser mycket bra ut!

Vi kommer behöva hjälp att sprida videon, är ni upp för det?

Som Ebony & Ivory

2009-11-29T20:38:00.004+01:00

Jag känner mig sjukt förväntansfull! Emil är hemma från Egypten och jag hoppas han har bra pigment så jag kan få min dröm om att ha en neger i bandet uppfylld.

Ashes to ashes

2009-11-29T01:27:00.002+01:00

Where is the young heart if not in love?

På bussen

2009-11-28T17:23:00.014+01:00

Jag gissar att han är i den åldern då man precis slutat ha snor och sand i ansiktet. Pojken viftar muntert med olika kroppsdelar när han initierar en sympatisk konversation med sin omkring 30-årige pappa.

Pojke:
Finns det tigerhajar där? Han fladdrar en pappersbiljett noll och en halv centimetrar framför pappas näsa.
Pappa:
Nä.
Pojke:
Bra... Finns det hammarhajar?
Pappa:
Nä, haha.
Pojke:
Bra! Tigerhajar?
Pappa:
Nä, inte det heller.
Pojke:
Bra! Vithajar då?
Pappa:
Haha, ja vithajar kanske det finns!

Pojken gör en konstpaus och slutar då vifta med lemmarna (barn har inga svansar).

Pojke:
Men åååååååh, utbrister han skarpt och sparkar mig samtidigt i rumpan/ryggen (jag har sätet framför). Han släpper ut ledsna gråtljud i nästan tre sekunder och fortsätter sen sin elegi:
Jag vet inte ens hur man slåss mot vithajar!
Pappa:
Jag lovar att brotta ner hajen om den försöker något.
Pojke:
Hur kan du det! Jag har inte ens visat hur man gör när man bråkar ner en vithaj!

Lol

2009-11-26T14:55:00.004+01:00

Jag gissar... 30, 35 minutrar övning framför spegel?

Barn ska inte ha mobiler

2009-11-25T18:44:00.018+01:00

Jag skulle tro att hon är fem eller sex år gammal. Vi sitter bredvid varandra längst bak och hon har lurigt satt sig minst tre säten ifrån sin pappa.

"Jag ska bara filma lite i bussen!" säger hon till alla och ingen med tungan fladdrande utanför munnen - att vifta med tungan har jag lärt mig är en femårings automatiserade uttryck när det planeras otyg.

Jag låtsas inte om henne och hon sneglar på mig med de här ögonen när hon tycker att jag inte ser henne ->

Handen hon håller kameran i glider förbi mig med jämna mellanrum som om hon hade långsam cerebral pares lokaliserat till bara en arm. Hon filmar först mig, sen bussgolvet, sen tittar hon in i displayen extra noga, och sen börjar hon om.

Ett främmande barn som filmar mig gör mig fruktansvärt osäker. Jag vet inte om jag ska le för kameran, hinta att man kanske inte borde filma obekanta pojkar?, låtsas sova som en svennebanan eller luta mig tillbaka och känna mig som en rockstjärna.

Jag valde det senare... mitt ego förmådde inget annat.

The Game

2009-11-25T00:32:00.002+01:00

"Hallåhej, ursäkta! Kan du köpa ut?"

I 9 fall av 10 har du en domedagsfjortis framför dig som gör allt för fem sofiero. Note to self.

Generation kill

2009-11-22T10:56:00.003+01:00

Gamla människor med sömnsvårigheter går upp tre till fyra gånger per natt för att kissa... tror jag? Jag går upp tre till fyra gånger per natt för att kolla facebook.

Jag vet inte vilket handikapp som är svårast.